Svenskt Näringsliv och LO har enats om att skjuta upp avtalsförhandlingar om löner till senare under året. Det är ett förlorat tillfälle att snabbt anpassa lönerna till den rådande situationen i samhällsekonomin. En stor del av näringslivet och den offentliga verksamheten hotas av en kostnadskris.
Situationen liknar inte andra ekonomiska kriser, men det hindrar inte att lönerna bör anpassas till samhällsekonomin och företagens ansträngda villkor.
Så var det även på 1990-talet, när räntan var 500 procent och Rehnberg-kommissionen tillsammans med ett hundratal partsorganisationer lyckades pressa ner löneökningstakten från tio procent till tre procent per år.
Det var ett stort steg mot en välfungerande ekonomi.
Det fanns fler problem med lönebildningen, och några år senare tog industriförbunden inom LO initiativet till en bred överenskommelse 1997 om bland annat utjämning av skillnaden mellan tjänstemän och arbetare i fråga om lönesystem. Det underlättade en bred samordning.
Efter industriavtalet har det kollektiva lönesystemet fungerat bättre än under någon tidigare period.
Mängder av företagare tvekar om att fortsätta verksamheten. En avtalsenlig lönesänkning på 15 procent skulle rädda många jobb. Lärdomen från 1990-talet är att även facket kan resonera och handla samhällsekonomiskt rätt.