Coronakrisen ställer gymnasieskolan inför påtagliga utmaningar. I mars fick undervisningen hastigt övergå till digital form. Några månader senare, den 29 maj, ändrades rekommendationen till klassrumsundervisning.
Med tanke på sommarlov och semestrar har skolorna haft kort förberedelsetid inför höstterminen. Dessutom är smittskyddskraven lika omfattande som i övriga samhället. Enligt Skolverket ska Folkhälsomyndighetens allmänna rekommendationer gälla, bland annat distansering och hemmavarande vid symtom.
Coronaanpassningen sköts i huvudsak lokalt. Mer uttalade riktlinjer saknas från Skolverkets sida, trots uttryckliga önskemål från lärarförbundet, rektorer såväl som lokala utbildningsförvaltningar. Staten har inte heller skjutit till några resurser.
I Uppsalas skolor har ett antal åtgärder genomförts. Bland annat undervisas elever i årskurs två och tre på distans varannan vecka på fem av de största gymnasierna (beslutet fattades dock för att minska trängseln i kollektivtrafiken).
Ändå rapporteras det om trängsel (se till exempel lärarförbund-representanternas debattartikel i UNT, 8/9-20). Särskilt bekymmersamt är att helklassundervisning ofta bedrivs som vanligt, med uppåt trettio elever i klassrum som i många fall var underdimensionerade redan innan pandemin. En annan farhåga är om elever med milda symtom verkligen kommer att stanna hemma. Ytterligare åtgärder lär krävas även på denna punkt, inte minst då viruset förväntas vara kvar i flera år.
Situationen är oroväckande. Särskilt som de unga enligt Folkhälsomyndigheten driver den pågående smittspridningen och då aktuell forskning funnit unga vara lika smittsamma som vuxna.
Att staten inte tar ett större ansvar hänger ihop med den ovanligt decentraliserade svenska statsapparaten. Maktkoncentrationen på lokal nivå har demokratiska poänger; viktiga beslut fattas nära de berörda, av beslutsfattare som förhoppningsvis är tillgängliga och kunniga om de lokala förhållandena.
Dock uppstår ofta problem när akuta kriser överskrider kommun- eller regiongränser. En rad utredningar, bland annat den om skogsbränderna 2018, har pekat på oklara ansvarsförhållanden och bristande handlingskraft från centralt statligt håll. Coronastyrningen av sjukvården och dess resurser har nyligen fått utstå liknande kritik.
Invändningar kan nu även riktas mot gymnasiernas styrning. Förhoppningsvis kommer coronakommissionen uppmärksamma frågan, och lärdomar dras inför framtiden. Situationen i skolorna behöver dock förbättras snarast.
Här kan lokala aktörer göra skillnad. Regionen skulle kunna förse gymnasieeleverna med bättre provtagningsmöjligheter, genom att finnas i eller utanför skolan under vissa tider (jämför Österrike, där elever börjar dagen med ett saltvattenbaserat coronasnabbtest genom gurgling). Aktörer med stora och tomma närliggande lokaler skulle kunna erbjuda gratis eller starkt rabatterad uthyrning; exempelvis universitet, som bedriver verksamhet nära flera av Uppsalas större gymnasier och har många tomma föreläsningssalar just nu (på grund av omfattande digital undervisning). Och kanske ytterligare andra offentliga såväl som privata aktörer kan bidra, med kameror och annan teknisk utrustning som inte alla skolor har råd med (så elever med milda symtom kan följa lektioner hemifrån). Vissa företag kanske kan hjälpa till med större tält eller enklare tillfälliga konstruktioner så matsalsytorna kan utökas. Och så vidare.
Frånvaron av statliga resurser och styrning kan knappast kompenseras fullt ut. Lokalsamhället borde dock åtminstone kunna förbättra skolornas förutsättningar att uppfylla rekommendationerna. Något som verkligen behövs, av hänsyn till lärare och elever i riskgrupp såväl som till den allmänna samhällsspridningen.