Onsdagen 24 maj firade Livets Ord 40 år. Inför 30-årsjubileet för 10 år sedan gav Livets Ord ut en jubileumsbok med församlingens historia, full av bilder och vittnesbörd från tacksamma medlemmar. Dock saknades många ansikten och berättelser.
Alla vi som växte upp i församlingen men som lämnade eller exkluderades – det är som om vi har suddats bort. Vi som gav hela vår ungdom för församlingen och gud, fostrades till elitkristna för den sista tiden. När man bläddrar i boken är det som att vi aldrig har funnits.
Vi ses som bittra, kan inte förlåta, vill ha uppmärksamhet. Absolut inte representativa för Livets Ord. Vi ska helst vara tysta. Känna skuld och skam över våra liv. Förlåta något som de inte säger sig ha gjort. Absolut inte berätta, för då skadar vi både gud, kyrkan och våra familjerelationer. Egentligen borde vi inte finnas, vi är fallfrukten man kastat bort.
Förra hösten berättade jag min historia i Sektpodden – 25 år senare. Det var helt enkelt dags att bryta tystnaden, att äga min egen historia. Nu driver jag podcasten ”De kallar oss avfälliga” tillsammans med Maria Backman. Senaste åren har jag mött hundratals människor via Facebookgrupper som delar samma erfarenheter som mig, från alla delar av frikyrkan och kristenheten i Sverige. Jag har insett att det handlar om strukturer och kulturer som känns igen i allt från Livets Ord och Pingstkyrkan till mormonkyrkan.
Det kan till exempel handla om ”renhetskulturen” där man beskrivs som en äppelskrutt om man har sex innan äktenskapet, synen på HBTQ som exkluderar personer eller rädsla för demoner och domedagen. I många fall skapar det livslånga trauman och det är svårt att få hjälp från psykiatrin som saknar kunskap om religiösa trauman.
I dag har jag ett ord på min smärta – komplex PTSD. Det kan förenklat förklaras som religiöst trauma. Jag vet också att jag inte är ensam om att ha levt i ett ”mellanförskap” mellan kyrkan och världen. I mötet med varandra, i det respektfulla samtalet och tillåtelsen att våga både tro och tvivla, i det ärliga sökandet efter den egna rösten. Det är där helandet börjar.
Jag har tillsammans med en arbetsgrupp på över 140 personer initierat instiftandet av Religionstraumadagen den 24 maj. Vårt upprop har skrivits under av 88 personer med erfarenheter från Livets Ord, Pingstkyrkan, mormonkyrkan, Svenska Alliansmissionen, EFK, Baptistförbundet, Vineyard, EFS, Filadelfia Knutby, Jehovas Vittnen och Södermalmskyrkan/G12.
Syftet med dagen är att uppmärksamma religiösa trauman som många personer brottas med från sin uppväxt. Det finns ett stort mörkertal och det är dags att bryta tystnadskulturen så att fler vågar börja prata om sina upplevelser och söka hjälp. Vi behöver lyfta dessa frågor på en samhällelig och politisk nivå. Det behövs en större förståelse inom vård, skola, socialtjänst och psykiatri om religionstrauman. Det behövs både mer resurser och mycket mer utbildning. Religiösa samfund behöver börja lyssna på allvar och ta sitt ansvar.
Datumet är symboliskt valt. 24 maj är årsdagen när Livets Ord grundades. Efter att ha fokuserat i 39 år på att frälsa hela världen är det dags att lägga en dag på oss som for illa på vägen.
Vi är många som väntat i 10, 20, 30 år på någon slags upprättelse och de allra flesta har nog gett upp hoppet. Det är inte i första hand ett förlåt utan snarare ett lyssnande som vi efterfrågar. Ordet förlåt blir meningslöst ifall man inte förstår vad det är man säger förlåt för, och behöver även följas upp med ett agerande för att förhindra att det händer igen.
Vi får i stället ge oss själva och varandra upprättelse genom att vi gemensamt börjar sätta ord på våra upplevelser. För det enda som krävs för att bryta en cykel av exkludering och trauman är att en person ställer sig bredvid den utsatta, sen en till, en till och en till. Om inte Livets Ord vill inkludera oss så får vi helt enkelt skriva in oss själva i historien den 24 maj.