Jimmie Åksesson (SD) saknar lösningar på integrationsproblemen, skriver SSU:s förbundsordförande Lisa Nåbo.
Uppfattningen att alla i Sverige delar samma värderingar, att den skatt vi betalar är en rättvis solidarisk handling och att vi delar samma språk. Att vi delar samma kulturella referensramar - dessa uppfattningar minskar. Men sådana uppfattningar säger inte mycket mer än begränsningarna i vår perceptionsförmåga. Men det kan visa på en allmän geist som grundas i en reell brist på samhällsgemenskap.
Det går däremot att göra konkreta nedslag i vårt land, som visar segregationsproblemen. Till att börja med finns det enligt Polisen 59 utsatta områden, bebodda av runt en halv miljon svenskar. På ett land med drygt 10 miljoner invånare rör det sig om ungefär var tjugonde svensk. En tredjedel går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet, samtidigt som en av fyra saknar gymnasieexamen. Uppemot 40 procent av arbetsföra män och kvinnor i åldrarna 20-64 förvärvsarbetar inte. Minst 80 procent av invånarna har utländsk bakgrund. Så ser verkligheten ut för en halv miljon människor i vårt land.
I min roll som SSU-ordförande pratar jag ofta om unga människors förutsättningar. Mer än två tredjedelar av unga upplever att samhället går åt fel håll. En av fem unga killar tvivlar på demokratin som styrelseskick. Samtidigt har förtroendet för partipolitiken minskat över tid. Vi har svårare att få ett jobb och skaffa bostad efter gymnasiet. Samma dystra tro på tillvaron och framtiden finns också i våra utsatta områden. I våras beställde Järvaveckan research en rapport som visar att förtroendet för polisen, socialtjänsten och regeringen är lägre i de utsatta områdena jämfört med övriga Sverige. Det går därför att konstatera att bland unga och särskilt i de socialt utsatta områden har pessimismen ökat markant de senaste åren.
Birgitta Ohlsson, tidigare liberal politiker och riksdagsledamot, benämner pessimismen och bristen på framtidstro sin sommarkrönika i DN när hon inleder med: “Den farligaste skapelsen i ett samhälle är en människa med inget att förlora”. För populismens oseriösa budskap resonerar med människor som inte längre tror att sina barn kommer att få det bättre och att nästa generation barn inte kommer kunna förverkliga sina drömmar. Det skapar en grogrund för ett folkligt missnöje som tillåter högerpopulisterna torgföra sina lösningar. “Uppgivenheten är vår största fiende”, sa Anna Lindh. Speciellt om den politiska uppgivenheten går i arv.
Vad händer då med ett samhälle som är så här splittrat? Att unga människor tillåts växa upp i ett förutbestämt utanförskap är ett enormt politiskt misslyckande från vuxengenerationen. Förutom segregationens uppenbara konsekvenser leder bristen på lösningar till minskat förtroende för beslutsfattare och till politisk apati, både i de socialt utsatta områdena och i resten av landet. Detta är en av vår tids stora politiska utmaningar. Om socialdemokratin inte lyckas leverera svaren så kommer någon annan göra det. Just därför träffar Lawen Redar (S) rätt när hon skriver att “…att ingen uppgift är viktigare för Sverige än att bryta segregationen och bekämpa klassamhället.” För ingen inrikespolitisk uppgift är mer akut än denna.
Socialdemokraternas Lawen Redar, kulturpolitisk talesperson, har lett arbetetsgruppen som haft i uppdrag att ta fram en ny integrationspolitik åt partiet.
I Jimmie Åkessons Almedalstal lyckades han definiera nästa stora konflikt i svensk politik: integrationsfrågan. I brist på egen politik blundar han för att de 550 000 invånarna i våra utsatta områden också är svenskar. Att de också har en plats i Sverige. Åkesson kommer aldrig lyckas formulera en konstruktiv integrationspolitik eftersom var tjugonde svensk inte är svensk enligt honom. En lösningsorienterad integrationspolitik börjar med att se alla områden som svenska. Och den börjar med bostadspolitiken. Samhällsgemenskap grundar sig i att vi delar samma språk, och samma rumsliga mutrymmen. Lyckas vi förstå det här kan vi komma långt.