Snedrekryteringen till högskolan är ett faktum. Det är tre gånger så vanligt för ungdomar med högutbildade föräldrar att plugga vidare jämfört med dem vars föräldrar har lägre utbildning. Det finns också stora skillnader utifrån kön, etnicitet och geografi, visar Sacos studier.
Det är problematiskt. Alla ska ha möjlighet att förverkliga sina framtidsdrömmar.
Snedrekryteringen är ett hinder för den enskilde och ett stort avbräck för Sverige som land. Vi har inte råd att gå miste om värdefull kompetens på grund av sociala barriärer och brist på information.
Landets högskolor har därför sedan länge ett uppdrag om att verka för en breddad rekrytering, alltså att se till så att studenternas bakgrund blir mer varierad.
Det är ett viktigt arbete, men resultatet imponerar inte. Trots aktiva insatser från universitet och högskolor så har ingenting hänt på tio år, enligt en analys från Universitets- och högskolerådet. Antagning till högre utbildning har inte varit en tillräckligt strategiskt viktig fråga.
Men det är inte bara snedrekryteringen som är ett problem. Många studenter hoppar dessutom av sina utbildningar i förtid.
Det vill nu regeringen ändra på. Genom att ge lärosätena ett nytt uppdrag ska den få landets studenter att fullfölja sina utbildningar. Regeringen kallar det för ”breddat deltagande” och tanken kan verka lovvärd, men är i själva verket högst bekymmersam.
Många studenter hoppar nämligen av eftersom de tycker att utbildningarna är för dåliga. Studenterna erbjuds helt enkelt för få lärarledda timmar, för få seminarier, för få disputerade lärare och för få möjligheter till individuell handledning.
Inom lärarutbildningen, samhällsvetenskap och humaniora är det inte ovanligt med färre än fem undervisningstimmar i veckan. Det håller inte.
En del studenter lämnar också högskolan eftersom de inte klarar av nivån på utbildningarna och universitetslärare vittnar om försämringar i studenternas baskunskaper. Men det är inte högskolans uppgift att lösa bristerna i grund- och gymnasieskolan.
Sammantaget går det inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att den vill ge högskolan ett kompensatoriskt uppdrag. Det vore fel väg att gå.
I stället för att komma med ytterligare uppdrag till högskolan borde regeringen fundera på en långsiktig strategi för att påverka människors studieval. En sådan strategi måste börja med en likvärdig skola.
• Vi måste stärka kunskapsnivån och fortsätta uppmuntra landets elever till breddade studieval, såväl i yrkeshögskolan som i högskolan. I dag går det i snitt 487 elever på en studie- och yrkesvägledare i gymnasiet. Det måste förändras.
• Blivande studenter famlar i mörkret. Det måste vara möjligt att jämföra kvaliteten och utbildningsinnehållet för de olika utbildningar som finns. Här har lärosätena ett stort ansvar att rapportera in jämförbar statistik.
• Universiteten behöver också öka sin samverkan med samhället och på ett tidigare stadium finnas tillgängliga i skolan för att inspirera elever till högre studier.
• Vägarna in på högskolan kan behöva anpassas för att bättre fånga upp studenterna med bäst potential och motivation. Där kan den traditionella antagningen i högre grad kompletteras med andra, lokala, lösningar, något som även Tillträdesutredningen föreslog.
• Regeringen måste också göra en ordentlig satsning för att stärka kvaliteten på utbildningarna. Sveriges studenter behöver fler undervisningstimmar och fler disputerade lärare. Och universitetslärarna behöver ökade möjligheter att kombinera forskning och undervisning och trygga anställningar.
Högskolan får inte bli till en politisk försöksverksamhet. Lär av misstagen i skolan.
Göran Arrius, ordförande Saco
Malin Påhls Hansson, ordförande Saco studentråd