Replik
Lodjuret är fridlyst. För att reglera antalet lodjur och förebygga skador på tamdjur får skyddsjakt och viss licensjakt genomföras under strikt kontrollerade former.
Antalet konstaterade familjegrupper av lodjur i Uppsala län har ökat de senaste åren. Livsmiljön för lodjuren i stora delar av landet är bra, framtidsutsikterna goda. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för lodjur är minst 870 individer. Senaste populationsberäkningen pekar mot 1 244 lodjur i Sverige. Miniminivå i Uppsala län är 10 lodjursföryngringar. Viltförvaltningsdelegation har satt förvaltningsnivån till 13 föryngringar, knappt 72 djur. Årets inventering pekar mot 15,5 föryngringar, drygt 82 lodjur. Såväl referensvärde som förvaltningsnivå är överskridna! Därmed finns utrymme för viss licensjakt under 2022.
Länsstyrelsen svarar för de regionala förvaltningsinsatser som behövs för att Uppsala län ska uppnå sin del av det nationella ansvaret, samtidigt med en bred acceptans för lodjuren och minimerade konflikter med näringar och andra intressen. Licensjakt är här ett viktigt verktyg.
Likaså de inventeringsinsatser länets jägarkår bidrar med, enskilt och genom samordnade insatser av jaktlag och jaktvårdskretsar.
Hur resultaten beaktas i förvaltningen är en avgörande förtroendefråga och förutsättning för fortsatt engagemang. Möjlighet till licensjakt när fastställd förvaltningsnivå passerats blir en bekräftelse både på en fungerande förvaltning, ett erkännande av en viktig jägarinsats och incitament för fortsatt acceptans. Att lojakt har ett fåtal intresserad utövare, endast 4067 jägare registrerade för jakt efter 83 medgivna lodjuren vid årets licensjakt är en djärv slutsats! Det motsvarar 49 jägare per lo. Med samma resonemang skulle bland landets jaktkortslösare endast finnas 3,73 intresserade jägare per fälld älg. Att jonglera med siffror för att uttolka andra gruppers uppfattning, om vilket man inte har en aning är ytterst tveksamt.
Om lodjuret är en ”utmärkt” eller ”förödande” predator på mindre klövvilt blir i slutändan en värderingsfråga. Men påverkan på rådjursstammen är betydande intill gränsen för lodjurets eget välbefinnande.
Att ur ett samhällsperspektiv tillskriva varje lodjurstaget rådjur besparade kostnader för samhället med en halv miljon kronor i minskade viltolyckskostnader är att hemfalla åt ”ateoretisk” argumentation. Ett högst tvivelaktigt sätt att utifrån en tes som varken är sann eller falsk hitta stöd, hör uteslutande hemma i moraldebatter och propaganda.