Med enstaka undantag kan partierna i Sveriges riksdag kalla sig liberala. Inte för att partierna är lika, men för att begreppet liberal, från latinets liber som betyder fri, är öppet för partiernas egna definitioner.
Begreppet liberal kräver en förstavelse för att tydliggöra en ideologi. Den kan handla om Manchesterliberalismen, vars inriktning var att helt fri konkurrens är bästa förutsättningen för ekonomisk utveckling och för en rättvis fördelning. Förespråkarna menade att frihet råder när samhället inte utfärdar förbud eller tvång. Sedan det visat sig att den helt fria konkurrensen missgynnade de svaga i samhället växte det fram en ny inriktning för några liberaler i England redan i mitten av 1800-talet, som kom att få benämningen socialliberalism. Kravet på en starkare statlig styrning var uttryck för ambitionen att skapa jämlika förutsättningar.
I Sverige formulerades socialliberalismen av Bertil Ohlin, på 1940-talet, som en politik för en frihet så länge inte andra kommer i kläm. Den uttrycktes så småningom som sociala reformer utan socialism. Under Folkpartiledaren Bengt Westerberg var denna profil tydlig. Därefter har det skett en stegvis dragning åt höger, under namnet Liberalerna, med en vurm för marknadskrafter i även offentlig verksamhet där det solidariska ansvarstagandet blivit mer otydligt. I dag har även steg bort från internationell solidaritet skett genom, i vissa frågor, samarbete med ett nationalistiskt parti.
Idéer från Manchesterliberalismen lever vidare i vad som benämns nyliberalism och som tar sig uttryck i krav på inskränkning av statliga ingripanden och lägre skatter. Utan att beskriva något av riksdagspartierna som nyliberalt kan man skönja inslag av detta i den nu nytillträdda svenska regeringens överenskommelse med Sverigedemokraterna, i det så kallade Tidöavtalet.
Samtidigt som Liberalerna dragit sig åt höger kan förflyttningar noteras för även Socialdemokraterna. Man talar inte längre om socialism utan man har stakat ut kursen som en tredje vägens politik. Vägvalet beskrivs ofta som en kompromiss mellan Socialdemokraternas tidigare demokratiska socialism och en kapitalistisk marknadsekonomi. Avståndstagandet från socialismbegreppet och accepterandet av marknadsekonomin ger socialdemokratisk politik i dag likheter med den socialliberalism Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, stod för under Bengt Westerbergs ledarskap.
Utan Liberalernas ideologiska förflyttning kunde det ha förelegat förutsättningar, att efter valet i år, skapa ett nära samarbete mellan L och S i en regeringskoalition. Oviljan, inte minst från Liberalernas sida, att söka sådant samarbete kan kläs i ord som misstro. Attityden att Socialdemokraterna kan man inte lita på har funnits och finns fortfarande hos en del i partiet. Med nuvarande positionering för Liberalerna är ju en nära samverkan helt främmande. Med nära samverkan avser jag koalition. Den form av samverkan vi sett i form av Januariöverenskommelsen och det nyss träffade Tidöavtalet anser jag bör, ur demokratisk synpunkt, ifrågasättas. Den typen av avtal anger att ett oppositionsparti är delvis en del av regeringspolitiken, delvis ett oppositionsparti. Lösningen skapar osäkerhet hos väljarna.
Tidöavtalet är ur denna aspekt ännu mer tveksamt då ett oppositionsparti beretts plats i regeringskansliet med ett eget kansli. Partiledningars förhandlanden, som inte sällan leder till överenskommelser, som står i strid med av partiernas högsta beslutande organ, fattade beslut, bör inte vara möjliga.
Det bör fastslås att ett parti antingen är i regeringsställning eller i opposition.
Liberalernas nuvarande vägval torde komma att utgöra en kort parentes i dess historia. Partiets långsiktiga existens kan knappast grundas i en samverkan med konservativa och reaktionära partier. Det fortsatta vägvalet står mellan att strypas av sådana krafter och att återgå till en profilerad socialliberalism.
På den senare vägen bör en framtida koalition mellan Liberalerna (som då bör finna ett mer relevant namn) och Socialdemokraterna vara möjlig.