Fråga är om man i vårt land kan finna någon mer kvalificerad blandning av hyckleri, inkompetens och oförmåga än den som präglar det så prisade kommunala självstyret och det därav betingade förhållandet mellan staten å ena sidan och regioner och kommuner å den andra. För enkelhetens skull använder jag här ordet ”kommuner” för att beteckna också regionerna. Båda omfattas ju av det kommunala självstyret.
Hyckleriet kommer till uttryck främst i tre avseenden. Det första är den ansvarslösa statsinterventionen i vad som är kommunernas egna uppgifter. Riksdagen lägger den ena bördan efter den andra på kommunerna men det är kommunerna som ska stå för kostnaderna. Inte sällan har denna börda blivit kommunerna övermäktig, vilket här och där rentav lett till kommunalt lagtrots – något som kan skada medborgarnas tilltro till rättssamhället.
Det andra uttrycket för hyckleri är det omvända, kommunernas, särskilt regionernas, ihärdiga krav på ekonomiskt statsunderstöd. Vi vet alla att den regionala sjukvården befinner sig i en djupgående kris med enorma ekonomiska underskott och brist på kompetent personal. Därför tjuter regionerna som vargar efter statliga pengar, fullständigt negligerande att det gamla fina kommunala självstyret lägger bördan att komma tillrätta med dessa olägenheter på dem själva.
Det tredje uttrycket för hyckleri är den kommunala skatteutjämningen. Vad man än må säga om den – inte är den precis något mer storslaget uttryck för den kommunala självstyrelsen. ”Stockholm ska inte betala en krona mer i utjämning” utropar två oppositionsborgarråd i Stockholm i en debattartikel i Svenska Dagbladet 16 mars. ”Malmö får en fjärdedel av sin intäkter från utjämningssystemet, vilket innebär nästan 19.000 kronor per Malmöbo” framhåller de båda debattörerna.
Kommunernas inkompetens och oförmåga att fullgöra sina uppgifter framträder tydligt i flera avseenden, låt mig nämna tre.
Ett groteskt uttryck för kommunalt självstyre är de olyckliga konsekvenser detta har visat sig ha med avseende på rikets säkerhet, som hotats av lokalpolitiker, som inte sett längre än kommungränsen räcker. Det satt hårt åt innan Region Gotland och Karlshamns kommun sade nej till ryska hyresgäster i sina hamnar. Än värre var förslaget att låta kineserna bygga en hamn i Lysekil, vilket avstyrdes genom att kineserna själva drog sig ur..
Den svenska sjukvårdens prekära situation är uppenbar för oss alla. Förvandlingen av landstingen till regioner har inte förbättrat situationen. Det bör allvarligt övervägas att avskaffa regionerna och förstatliga sjukvården.
Att kommunaliseringen av skolan var ett stort misstag torde stå klart för de flesta. Bristen på såväl ekonomiska resurser som erforderlig kompetens hos de kommunala makthavarna är påtaglig.
Slutsatsen av detta bör vara en starkare stat och ett svagare kommunalt självstyre. Detta betyder inte alls att jag anser att staten skulle vara i alla stycken överlägsen kommunerna i handhavandet av offentliga angelägenheter eller att det privata näringslivet i allo skulle kunna sköta sådana ting bättre. Att handhavandet av väsentliga allmänna angelägenheter i första hand ligger i statens händer kan motiveras av två skäl. Det första är att finansieringen av sådant som sjukvård och skola på ett bättre sätt säkerställs under statlig regi.
Det andra skälet är av en mer principiell karaktär. Hur bör från rent principiella utgångspunkter rågången mellan statlig och kommunal verksamhet dras? Enligt min, föga originella, uppfattning bör staten ha hand dels om sådana angelägenheter som angår hela riket och dels bära ansvaret för sådana offentliga verksamheter där det är av yttersta betydelse att likställdhet för alla råder i landet oavsett var man bor – och hit hör i högsta grad sjukvården och skolan.
Men innebär inte detta en kraftig försvagning av kommunerna? Nej, jag tror inte det. Även om en avlastning av det slag jag rekommenderar kommer till stånd, skulle även i fortsättningen våra kommunalpolitiker ha fullt upp att göra. Bostadsbyggande, lokaltrafik, bibliotek, kulturverksamheter, idrottsarenor, gator, parker och torg, anställande av kommunikatörer och resande av statyer ger dem uppgifter nog.
Reformer i denna riktning kräver lagändringar. De skulle också innebära en högre statsskatt och en däremot korresponderande lägre kommunalskatt.