I slutet av kalla kriget enades de två ledande kärnvapenmakterna – USA och Sovjetunionen – om devisen att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas.
Det följdes av en period av omfattande minskningar av kärnvapenarsenalerna. Den trenden har nu brutits. Nya försvarsdoktriner tas fram som i flera fall ger kärnvapen en mer framträdande roll. Stick i stäv med de utfästelser som tidigare gjorts utvecklar kärnvapenländer nya generationer av stridsspetsar och vapenbärare. Den gemensamma säkerheten hotas av kärnvapen.
Mängden kärnvapen minskar inte, nivån är nu 14 000 vapen och i den senaste budgeten för 2021 från Trumpregeringen har 44 miljarder dollar avsatts för så kallad modernisering av kärnvapen. Det är en kraftig ökning jämfört med innevarande år. USA säger att detta är ett svar på vad Ryssland och Kina gör, men dessa länder anser sig reagera på vad USA företar sig. Vi befinner oss alltså i början av en ny kapprustning med kärnvapen.
Det understryks också av att flera av de avtal som försökt hindra en förnyad rustning upphört, till exempel det avtal som tog bort alla medeldistansmissiler i Europa, INF-avtalet, och avtalet som hindrar Iran från att utveckla kärnvapen.
I en allt osäkrare omvärld är risken för kärnvapenanvändning större än på länge, och det behövs utbildning, forskning och upplysning till allmänheten inom området. I Sverige har vi under lång tid haft ledande forskning och expertis om kärnvapennedrustning, och vi ska fortsätta vara en stark kraft i det arbetet.
En viktig del i detta arbete är det kunskapscentrum för kärnvapennedrustning som regeringen har föreslagit ska inrättas vid något av våra lärosäten. Uppsala universitet har anmält sitt intresse till Vetenskapsrådet och rådet ska göra en rekommendation till regeringen och ansvarigt statsråd Matilda Ernkrans. Regeringen tänker ta ställning före årsskiftet.
Syftet med ett kunskapscentrum är att bedriva utbildning och forskning inom området, säkra framtida expertkompetens och utgöra ett tvärvetenskapligt stöd till policyarbetet inom området. Det finns starka skäl för att placera detta centrum just i Uppsala. Universitet erbjuder en stark miljö som kan bygga på en framgångsrik tvärvetenskaplig freds- och konfliktforskning, teknisk naturvetenskap, etiska insikter, folkrätt och medicin för att nämna några discipliner som är relevanta.
Det finns en djup kunskap kring olika geografiska områden av relevans, till exempel Nordamerikastudier, Rysslandskunskap, forskning om Öst- och Sydasien, liksom i konflikthärdar i Afrika, Mellanöstern och Balkan. Dag Hammarskjöldfonden är också en resurs för insikter i FN:s roll.
Särskilt glädjande är universitetets förslag att uppkalla detta centrum efter Alva Myrdal, född i Uppsala, student vid Uppsala universitet och en person som var central i nedrustningsförhandlingarna under 1960- och 1970-talen. Hon använde sig av djup sakkunskap och skarp argumentation för att driva på stormakterna. Alva Myrdal fick Nobels fredspris 1982. Ett centrum om kärnvapennedrustning i Uppsala skulle vara ett värdigt sätt att uppmärksamma hennes insatser.
Sverige är en liten, men respekterad nation i världen och har en lång tradition i arbetet mot kärnvapen. Ett kunskapscentrum för kärnvapennedrustning, placerat i Uppsala, skulle vara ett sätt att tillsammans med människor runt om i världen driva på i detta arbete. Det vore en ljusglimt i en mörk tid.