Slutreplik
Eftersom vi är med i EU ska EU:s direktiv och lagar följas. Lodjur finns med på EU-kommissionens tillkännagivande: "Vägledning om strikt skydd för djurarter av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet" som en strikt skyddad art. Där anges att om jakt ska tillåtas ska det vara mycket särskilda skäl. Licensjakt är således inte tillåten.
Att förvalta betyder egentligen att ha ansvaret för något värdefullt (SAOL). Men pratar vi om rovdjur så har ordet blivit en verbal kosmetika som snarare betyder att de ska skjutas ner till ett absolut minimum. Svenska Rovdjursföreningen betraktar naturen som en helhet där människans jakt på klövvilt blir ett komplement till rovdjurens jakt, där också rovdjuren är med och håller klövviltstammarna friska och i rimliga populationer. En fungerande förvaltning som Torsten Nilsson efterlyser behöver således per automatik inte innebära dödandet av lo.
Det som är oroväckande i Torsten Nilsson resonemang är att han ger uttryck för det grova feltänk att lodjur behöver jagas för deras eget bästa, annars tar maten slut och de går svältdöden till mötes. För den som har det minsta insikt i hur naturen fungerar inser det absurda i detta resonemang. Lodjuren utrotar naturligtvis inte sin egen mat. De har levt i symbios med bytesdjuren i tusentals år. Blir det ont om mat minskar reproduktionen och/eller så vandrar de i väg till mer bytestäta områden.
Bakom allt prat om förvaltningsnivåer gömmer sig de verkliga orsakerna till att ett fridlyst djur får jagas med myndigheternas goda minne: de tre procent av Sveriges befolkning som jagar vill inte dela med sig av det jaktbara viltet till lodjuren, och ett fåtal av de tre procenten vill ha en spännande troféjakt. Vi övriga 95 procent, som enligt en undersökning gjord av SLU är positiva till lodjur får en fattigare natur att uppleva.
Låt oss vara ärliga med det.