Grundlagens krav på förtroendeomröstning om tillträdande statsminister är onödigt, och gör det svårt att bilda regering.
Det vore bättre att i stället låta regeringsfrågan avgöras av budgetomröstningen.
I voteringarna om budgeten ställs de olika förslagen mot varandra parvis. Det förlorande förslaget i en votering elimineras, och det vinnande går vidare. Resultatet bör bli att det förslag som ligger närmast mitten till slut antas. Det kan illustreras av ett hypotetiskt exempel med tre partier och tre budgetförslag, ett från vänstern som stöds av 40 procent av ledamöterna (höjda skatter), ett från högern som stöds av 40 procent (sänkta skatter), och ett från de resterande 20 procenten i mitten (oförändrade skatter).
Mittenförslaget vinner då mot båda de övriga förslagen, trots att mittenpartiet är det minsta.
Det är också avsikten med voteringsordningen, men det förutsätter att alla röstar på det förslag de tycker är bäst i varje omröstning. (Den kritik som riktades mot Sverigedemokraterna för fyra år sedan för att de röstade på alliansens budgetförslag är missriktad.)
I förtroendeomröstningar är det annorlunda, eftersom man bara röstar om en kandidat i taget. I dag har vi två konstellationer som är villiga att regera: alliansen och de rödgröna. Men Sverigedemokraterna behöver inte välja, som i budgetomröstningen, utan kan fälla båda alternativen. På så vis försöker de pressa andra partier till förhandlingar.
Somliga förordar en mittenregering med S, L, C och MP. Men även denna skulle ha en minoritet i riksdagen, och riskera att fällas av den samlade oppositionen.
Ändå skulle den inte ha några problem att få igenom sin politik, eftersom oppositionen till höger och vänster knappast skulle kunna enas om konkreta motförslag. En regering som får sin politik godkänd av riksdagen bör få regera, även om den ogillas av en majoritet.
Förtroendeomröstningen ger alltså helt i onödan ytterkantspartier en möjlighet till utpressning. I dag är det Sverigedemokraterna, nästa gång kan det vara Vänsterpartiet.
Att ändra grundlagen tar lång tid, men de måttfulla partierna skulle redan nu kunna neutralisera förtroendeomröstningen genom en enkel överenskommelse, som vi kan kalla novemberöverenskommelsen (NÖ).
Den innebär att den konstellation som får sin budget antagen av riksdagen också tillåts regera, åtminstone fram till nästa budgetomröstning.
Man sätter sakpolitiken främst, inte spelet om vem som ska regera.
Ett troligt resultat är att SD skulle föredra alliansens budget framför de rödgrönas, och alliansen skulle därmed kunna regera. Varför skulle Socialdemokraterna vilja gå med på en sådan överenskommelse? Många av dem hoppas ju att SD:s makt att utpressa ska splittra alliansen och öppna för ett förnyat socialdemokratiskt maktinnehav. Men denna taktik är lika kortsiktig som idén för fyra år sedan att de borgerliga hade något att vinna på att driva S i armarna på Vänsterpartiet. På sikt skulle NÖ möjliggöra det mittenalternativ som S vill ha.
Att beröva ytterkantspartierna deras möjlighet till utpressning gynnar i längden alla måttfulla partier, liksom det gynnar Sverige.
NÖ skulle också tvinga SD att ta ansvar för hur de röstar. Att rösta nej till alla alternativ är lätt, men när ett nej samtidigt innebär ett ja till något annat är det svårare. Hur trovärdigt är till exempel ett hot om att fälla alliansens budget, om det samtidigt innebär att man släpper fram en rödgrön budget och en rödgrön regering? Om de skulle göra allvar av detta hot skulle de få interna problem, och kanske en splittrad riksdagsgrupp.
Decemberöverenskommelsen var ett försök att beröva SD allt inflytande genom att oppositionen skulle avstå från att rösta på sin egen politik. Den föll på sin egen orimlighet.
NÖ förutsätter tvärtom att alla röstar på det alternativ de tycker är bäst i alla voteringar.
Man behåller en riktig opposition, som varje år kan fälla regeringen i budgetomröstningen. SD kan välja om alliansen eller de rödgröna ska regera, men inte diktera innehållet i politiken. Genom att neutralisera förtroendeomröstningen lägger man makten där den hör hemma: i politikens mittfält.