Från ett konservativt överhetssamhälle har den politiska utvecklingen i Sverige gett oss fem nya riktningar att förhålla oss till: liberalismen, socialdemokratin, kommunismen, den gröna rörelsen och populismen. Konservatismen är en del av det gamla samhället och är ju inget nytt.Populismen är väl också någon typ av konserv som inte har med insiktsfull politisk utveckling att göra.
De liberala och sociala rörelserna växte fram under det sena 1800-talet och befäste sina positioner under första världskriget, bekämpade framgångsrikt kommunismen, genomförde en starkt efterfrågad arbetstidsförkortning och allmän rösträtt för både män och kvinnor mot de konservativa krafternas nej-röster. Härmed lades den lyckosamma grunden för Sveriges utveckling till ett välfärdsland med pluralistisk demokrati, även om S regerat under mer än ett halvsekel. Riksdagen har sedan 1918 inhyst i stort sett samma fem partier till dess MP lyckades slå sig in 1988. Då var det 70 år sedan kommunisterna hade kommit in; de ändrade namn till V 1990. Under 1990-talet blev MP efter hand regeringsdugligt med stöd till S-regeringar 1998 – 2006. Från 2014 ingår MP i den S-ledda regeringen och har sedan valet 2018 inte egen majoritet men de kan enligt det så kallade Januariavtalet 2019, med stöd från de två liberala partierna C och L, uppnå majoriteter för många lösningar.
Under 2010-talet har SD befäst sin plats i riksdagen genom tre val och är nu tredje största parti efter S och M. Redan tidigare hade s undan för undan börjat tappa något av sin unikt starka ställning men är ändå fortsatt riksdagens största parti (se mandatfördelning nedan).
Eftersom M, KD och SD allt tydligare söker sig till varandra har vi alltså ett ganska starkt konservativt block på högerkanten, 154 mandat, medan V är ensamma på vänsterkanten. I mitten finns underlaget för S-MP-regeringen med stöd från C och L lika med 167 mandat. Till minsta möjliga majoritet, 175 mandat, saknas 8 mandat.
Så här ser mandatfördelningen ut i riksdagen: Socialdemokraterna 100, Moderaterna 70, Sverigedemokraterna 62, Centerpartiet 31, Vänsterpartiet 28, Kristdemokraterna 22, Liberalerna 20, Miljöpartiet 16. Summa riksdagsmandat: 349.
Jag har här varit extra tydlig med att förklara hur det förhåller sig med vår demokratiska historia och hur mandatfördelningen ser ut inför nästa val till riksdagen. Diskussionen förs annars lätt utan att läsaren är med på banan.
Nu måste vi förhålla oss dels till a) den nya konservatismen med nationalism, främlingsrädsla och populism som främsta kännemärken, dels b) den kunskapsbaserade insikten om det omöjliga i en ekologiskt ohämmad industriell kultur med spridning av råvaror, avfall och förbränningsrester med allt från koldioxid i atmosfären till mikroplaster i grundvattnet.
Den här artikeln tar politisk ställning för den senare rörelsen (b). Den har en stark förankring i vetenskapssamhället, ett starkt ökande stöd i finanssektorn liksom i många stora och små företag och politiskt främst i mittenpartierna S, MP och C. Det är oklart var L står. Ska L välja att gå till konservatismen eller bejaka de ekologiska kraven för fortsatt liv på jorden? De här fyra partierna har på olika sätt bidragit till utvecklingen av det svenska samhället, inte minst L, i olika regeringsinsatser under hundra år.
För att kunna genomföra de beslut som krävs i samhället måste vi skapa majoriteter i valen 2022. Som gammal miljöpartist vet jag att fysiska frågor står sig slätt i politiken mot sociala och ekonomiska frågor trots att dessa i sin tur är beroende av de fysiska förutsättningarna för hela samhällets fortlevnad. Det är möjligt att skapa en majoritet, tvärs över gamla barriärer, för att ta itu med våra komplicerade ödesfrågor i stället för att fjättras vid populistisk och kränkande, ja ibland ren nonsenspolitik från den yttersta högern.
Jag tror att det krävs en social, liberal och grön majoritet för att klara detta. Vi måste kunna peka på hur livet förbättras för alla levande varelser när vi utgår från de ekologiska grunderna och bejakar den breda mitten i svensk politik. Då samverkar vi på bästa sätt med intentionerna i EU:s nya inriktning, USA:s nya administration och FN:s övergripande målsättningar. Det vore det bästa svar vi kan ge Greta.