De nuvarande regionernas historia startar med 1862 års kommunalförordningar. Då utfördes en genomgripande decentraliserings- och demokratiseringsreform i Sverige. Socknarna ersattes av dels en borgerlig kommun, dels en kyrklig kommun (församling). Man skapade också ett nytt självstyrelseorgan, landstinget, styrt av en folkvald församling.
Historieprofessorn Dick Harrison skriver i SvD 2017-04-05 följande om landstingen: ”På 1860-talet utgjorde utgifterna för hälso- och sjukvård endast 37 procent av landstingens samlade utgifter. Vid denna tid, och ännu mer under de decennier som följde, ägnade sig landstingen åt allt möjligt, och deras kompetensområde växte successivt.” ”Landstingens associering med just sjukvård är följden av en lång svit av reformer från 1920-talet och framåt.” ”Genom 1982 års hälso- och sjukvårdslag fick landstingen ansvar för planeringen av all hälso- och sjukvård i länet.”
Enligt den nuvarande Hälso- och Sjukvårdslagen (2017:30) 8 kapitlet 1 §, ska regionen ”erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som är bosatt inom regionen".
Sjukvården behöver av många skäl ständiga innovationer, utveckling och effektivisering. Är då det svenska systemet med 21 regioner, med beskattningsrätt, kommunalt självstyre och monopol, den optimala organisationen?
Min erfarenhet av den amerikanska privatsjukvården är att den fungerar som en privat bilverkstad. Patienten söker för ett hälsoproblem, sjukhuset utreder och åtgärdar problemet och kan sedan fakturera. Ju fler sjukdomar och patienter sjukhuset kan utreda och åtgärda, desto mer ersättningar. Att sjukvården i USA inte kommer alla till del är en helt annan fråga.
Om man skulle skattefinansiera en bilverkstad i offentlig regi, utan konkurrens, med anslag i början av året i stället för efter utfört arbete, förlorar man den ekonomiska drivkraften att lära sig laga bilar bättre, snabbare, billigare och effektivare. Då stimulerar man inte nya idéer eller innovationer. Det är vad den svenska sjukvården lider av i dag. Det skulle till exempel inte behöva ta ett drygt halvår att lära sig minska dödligheten av covid-19 genom att dämpa immunsystemet med cytostatika eller kortison. Det var allmänt känt och publicerat i Läkartidningen redan i april och maj.
Svensk vårdpersonal har dessutom inga krav på repetitions- eller vidareutbildningar för att förnya sin legitimation med några års mellanrum, som man har i exempelvis USA och andra länder. Vidareutbildning i Sverige sker i huvudsak genom lansering av kommersiella produkter som till exempel läkemedel. Ett högaktuellt exempel är den epokgörande upptäckten 1984 av så kallad neurogen inflammation genom nervers produktion av proinflammatoriska neuropeptider. Kunskapen om den viktiga neuropeptiden CGRP (Calcitonin-gen-relaterad peptid) som styr och kontrollerar immunsystemet, kom inte till Sverige förrän 2019 när de första kommersiella CGRP-blockerande läkemedlen började lanseras.
De svenska regionerna är inte bara finansiärer av sjukvård genom beskattningsrätten, de agerar dessutom sjukvårdsproducenter med monopolställning. De cirka 336 miljarder av skattemedel som regionerna fick tillsammans enbart till sjukvården 2019 (enligt Sveriges Kommuner och Regioner) följer underligt nog inte patienterna, utan regionerna och deras egen sjukvårdsproduktion, som inte tillåter konkurrens. Det borde gå att ändra på.
Privatsjukvården med sina ekonomiska drivkrafter, entreprenörsanda, innovationer och korta beslutsvägar, bör naturligtvis agera motor i utvecklingen mot framtidens sjukvård. Då får man ut det mesta möjliga av varje skattekrona.