Den svenska skolans bekymmer med lärarbrist och stökiga klassrum debatteras ofta. En debatt handlar om hur behöriga lärare ska orka stanna inom yrket. En annan debatt handlar om lärarutbildningens utformning. Hur ska nästa generations lärare förberedas på bästa sätt för att hantera den svenska skolans utmaningar?
Ämneslärarprogrammet med inriktning mot gymnasieskolorna består oftast av tio terminer. Vid delar av tre terminer genomförs verksamhetsförlagd utbildning, det som tidigare hette praktik, ute på olika skolor. Vid de första två perioderna för VFU tillbringar eleverna fyra till fem veckor på skolorna. Ifall den rekommenderade studietakten i Uppsala följs så har lärarstudenterna VFU vid termin tre den första gången och vid termin sju vid det andra tillfället.
På ämneslärarprogrammet talas det ofta bland studenter om vägskälet under termin tre. När folk placeras ut på olika skolor så kan det vara sista gången man ser varandra. En stor skara kommer aldrig tillbaka. De har skrämts iväg av verkligheten i klassrummen och vill inte bli lärare längre. Många andra kommer tillbaka med bättre erfarenheter, men ledsna över att tiden snabbt var över. Jag tillhör själv skaran som hade en fantastisk VFU, men som också tyckte tiden flög i väg. Vissa dagar föll dessutom bort för att skolorna hade lov under perioden som universitet lagt delkursen.
En stor del av läraryrket handlar om elevkontrakt. Perioden där lärarstudenter lär känna sina elever speglar inte den kommande vardagen inom läraryrket. Eleverna behandlar dig annorlunda, vissa bättre och vissa sämre. Lagom till att du hunnit lära känna eleverna så är det dags att runda av VFU:n. Det finns en rimlighet i att den första perioden kan fungera som en introduktion, men det ökar behovet av betydligt längre och fler tillfällen senare på programmet. En stor del av det praktiska arbetet som lärare måste få ta tid att lära sig.
Sju terminer in på programmet har endast en fältstudiedag genomförts på en skola, utöver VFU:n. Det är här det finns ett enormt förbättringsområde som skulle kunna göra verklig skillnad. Fler examinerande uppgifter på universitetet måste vara förankrade i det som faktiskt sker i klassrummen. Uppgifterna skulle vara kvalitativa och det skulle framför allt gynna de med hög studiemotivation. Studenter som inte är lämpade att bli lärare skulle dessutom snabbare komma fram till det. Fler tillfällen i en klassrumsmiljö skulle därför göra betydande skillnad.
Vissa oroar sig för bristande ämneskunskaper hos lärare. I en debatt angående en svensk kulturkanon, uttryckte Expressens kulturchef Victor Malm exempelvis en oro för lärarstudenters litteraturkunskaper i Aktuellt i höstas. Nivån på litteraturvetenskapen ansågs låg och att det därmed inte är omöjligt att de nyexaminerade svensklärarna inte ens är litteraturintresserade. Jag kan delvis instämma i Victor Malms oro och det kan därmed verka problematiskt att önska mer VFU om ämnesstudierna just nu inte räcker till. Jag vill därför betona att mer VFU inte behöver inkräkta på ämneskunskaperna. Det är snarare relevansen i vad som görs resterande del av VFU-terminerna som måste diskuteras. Vad är det som gör att studenterna endast är ute en fjärdedel av de terminerna på skolorna?
Det är för sent att först vid termin tre ens få besöka en skola. Det är inte rimligt att vänta två år mellan de två första VFU-perioderna. Kunskaperna som många tar med sig från skolorna är färskvaror och de försvinner i det nuvarande systemet med så lång tid mellan tillfällena. Det är därför hög tid att se över systemet och förbereda nästa generations lärare bättre. Förläng VFU-perioderna och utöka antalet besök i skolorna.