Länsstyrelsen i Uppsala uppmanar till jakt på mufflonfår. I huvudsak anförs ekonomiska skäl till denna ganska drastiska uppmaning att straffa ut levande djur som oförskyllt etablerat sig genom människans försorg. Diverse lobbyorganisationer för jakt och areella näringar står bakom uppmaningen.

Naturligtvis kan, med Länsstyrelsens ord, mufflon ”påverka artsammansättningen i känsliga naturområden”. Denna påverkan, som när det gäller tamdjur kallar beteshävd, utgör dock grunden för de artrikaste miljöerna på våra breddgrader; det betade öppna landskapet. Just den påverkan är snarare ett behov än ett hot.

Att sätta ut mufflon utan tillstånd är olagligt. Därutöver finns risk för smittspridning och intressekonflikter. Naturvårdsverket kan förmedla tillstånd, och konsulterar därvidlag ofta Länsstyrelsen i aktuellt län. Inget tillstånd för utsättning av mufflon har skett sedan 1989. Alla nyetablerade populationer av mufflon kommer således från illegala utsättningar eller smitningar från hägn.

Mufflon omnämns slentrianmässigt som ”invasiv”, ett modeord för främmande arter såsom vardande ett hot mot oss och den biologiska mångfalden. I ett svenskt perspektiv är problemen en storm i ett vattenglas ur ett helhetsperspektiv. Grundproblemet är alltsomoftast vi människor.

Ur ett svenskt perspektiv bör vi i stället för att kämpa mot det som är främmande stötta det som är inhemskt, och verka för att återintroducera tidigare förekommande arter och arbeta för ett resilient, hållbart, ursprungligt ekosystem. Det är ett konstruktivt, framåtsyftande arbete, som även kommer att begränsa främmande arter som anser vara problematiska.

Att fortsätta utarma landskapet med ohållbart skogs- och jordbruk, reglera och begränsa inhemska stora däggdjur och fåglar, och använda avsevärda ekonomiska och personella resurser för att bekämpa främmande arter kommer förvisso ge arbete åt förvaltande myndigheter för tid och evighet. Men hållbar utveckling är det inte.

Den nuvarande regeringens beslut att minska anslaget till kampen mot främmande arter med 58 miljoner kronor är bra. Bäst vore förstås om det insparade medlen används till restaurering och resiliens i stället.

Mufflon är tamfårets vilda ursprung, det betar precis som tamfår. Mufflon som lever vilt betar mer som under fäbodbruk eller lösdrift – jämför exempelvis med lösdriftsbetet i Norge. 

Eftersom djurskyddslagen kräver daglig tillsyn är beteshävd med lösdrift svårt att upprätthålla i Sverige idag. Men för vilda djur krävs ingen tillsyn, vilket gör mufflon utmärkt för detta ändamål.

Länsstyrelsens anmodan att skjuta bort mufflonfår är ur detta perspektiv kontraproduktiv. I en tid när den biologiska mångfalden minskar och vi behöver mer betande djur i landskapet, måste vi vara konstruktiva och kreativa och använda alla möjligheter att vända utvecklingen.

I stället för att yrka på att mufflon ska försvinna borde myndigheterna (Naturvårdsverket med stöd av länsstyrelser) bifalla utsättningar av mufflon, i synnerhet på svårtillgängliga öar med stort behov av beteshävd.

Även dovhjort skulle kunna vara aktuellt för detta ändamål. Det är viktigt att utsättningarna görs med veterinärbesiktade djur och säkrad lokal acceptans. Med jakt kan sedan betestrycket regleras och anpassas efter de betesfrämjade arter som behöver gynnas.

Det vore verkligen en naturvårdsåtgärd som, utöver stöd för hotade betesgynnade blommor, insekter och fåglar, även bjuder på naturupplevelser, rika levande landskap och mat till oss människor och andra stora rovdjur.