REPLIK
Vi tackar Gyll och medförfattare för svar på debattartikeln om omhändertagande av postakut Covid-19-syndrom (PACS) nationellt och i Uppsala (UNT 29/4). Tyvärr kommenterar svaret varken de fakta som presenterades eller frågorna som ställdes. Författarna motiverar inte heller varför de går emot WHO:s och Socialstyrelsens rekommendationer att patienterna bör omhändertas multidisciplinärt, och presenterar inget vetenskapligt underlag för ståndpunkten att patienterna kan omhändertas i primärvården med ett biopsykosocialt arbetssätt.
Gyll har valt att bli en medieröst för att säga emot de erfarna forskare och kliniker som träffar patientgruppen och forskar om den. Han är ST-läkare vid en vårdcentral och forskar inte om PACS. Däremot tycker han sig känna igen symtomen vid PACS som trötthet efter influensa och propagerar utifrån känslan för fokus på att “tidigt kartlägga psykosociala faktorer och beteendefaktorer”. Han påstår även att diagnosen skapats av patienter i sociala medier.
En känsla av igenkänning kan inte användas som grund för att bedriva vård enligt vetenskap och beprövad erfarenhet som Hälso- och Sjukvårdslagen kräver. Den kan däremot användas för att formulera en forskningshypotes. Hypotesen att PACS skulle vara samma sak som besvär efter influensa har redan prövats. Den förkastades av den hittills största studien om PACS publicerad i Nature den 22 april 2021. Genom att jämföra 13 000 covidpatienter som sjukhusvårdats för covid med lika många sjukhusvårdade för influensa bekräftar man att covid-19 kan ge skador på lungor, hjärta, hjärna, diabetes, i ett mönster som inte ses efter influensa. Man såg även att dessa symtom förekom hos flera procent av de 73 000 icke-sjukhusvårdade covidpatienter som ingick i studien.
Systematisk klinisk diagnostik och medicinsk forskning anser vi vara ett långt bättre sätt än att “mejsla fram kunskap i debatt” som Gyll önskar göra. Vi gläds därför åt att Gyll och medförfattare nu för första gången nämner vikten av systematisk undersökning och differentialdiagnostik för patienter med PACS.
Fortfarande utgör dock kunskapsnivån och viljan att förstå en ny sjukdom skiljelinjen i debatten. Vi är varma förespråkare av ett biopsykosocialt förhållningssätt inom våra respektive medicinska områden. Men vi menar att det finns betydande risker med ett huvudsakligt fokus på det psykosociala. Om vi bortser från de biologiska skador som påvisats hos ett antal patienter med PACS finns det risk att vi ger fel behandling och rehabilitering.