Efter det tragiska fallet med den treåriga flickan som avled i sina biologiska föräldrars vård, sedan hon genom beslut i kammarrätten flyttats från sitt familjehem, har krav framförts på att lagen ändras så att något sådant aldrig skall hända igen.
Debatten är dessvärre inte ny. Under åren har liknande händelser inträffat och varje gång lett till kritik och krav på ny lagstiftning. BRIS (Barnens Rätt i Samhället) bildades i början av 1970-talet som en direkt reaktion på en treårig flickas död efter att hon misshandlats av sin styvfar. Sedan har debatten varit livlig. Forskare och debattörer har haft olika meningar om vad som är bäst för barn som inte kan vårdas hemma. Somliga har menat att barnets behov av en trygg och kärleksfull uppväxt måste tillgodoses i första hand, även om det sker hos andra än de biologiska föräldrarna. Andra har ansett att barnets relation till sina ursprungsföräldrar är grundläggande och aldrig kan brytas utan skada, varför man har rekommenderat att barn i möjligaste mån skall vårdas av sina biologiska föräldrar och i varje fall tillåtas att ha kontakt med dem.
Ny lagstiftning om socialtjänstens insatser och omhändertagande av barn tillkom i början av 1980-talet. Lagarna byggde på en ny ideologi. Så mycket som möjligt skulle ske frivilligt, och inriktningen skulle vara att omhändertagna barn helst skulle komma tillbaka till sina biologiska familjer. Mot detta stod den åsiktsriktning som förespråkade långvarigare lösningar i familjehem, där trygghet och kontinuitet kunde garanteras oavsett biologiska band. Striden stod periodvis ganska intensiv om detta på 1980-talet.
Forskningen och debatten har haft det goda med sig att mycket har ändrats till det bättre. Förhoppningsvis kommer också den nu pågående diskussionen att leda till välbehövliga lagändringar. Men här måste en annan sak framhållas: det är uppenbart att lagändringar inte räcker, om lagen inte tillämpas.
Många efterlyser ny lagstiftning, men lagen finns redan, även om den kunde vara skarpare formulerad. Såväl socialtjänstlagen (6:e kap. 8§) som Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (13§) innehåller följande bestämmelse:
När barnet (LVU: den unge) har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. Lag (2012:776).
Denna lag, som infördes som svar på kritik mot att barn rycktes upp från sina familjehem, har alltså varit i kraft sedan 2012. Den juridiska vårdnaden behåller annars de biologiska föräldrarna, även om själva vården sker i familjehemmet. Att frånta föräldrar vårdnaden är komplicerat och har ingen stark tradition i Sverige. Men det skulle kunna öppna för adoption, vilket otvivelaktigt i många fall kan vara till barnets bästa. En familjehemsplacering upphör när barnet fyller 18 år, men en adoption aldrig. Inhemska adoptioner har dock inte heller någon stark tradition i Sverige. Hade ett sådant förfarande kunnat rädda den treåriga flickan? Man kan bara önska att lagen skärps så att det inte skall behöva gå tre år innan socialnämnden tar ställning till vårdnadsöverflyttning.
Lagen är å andra sidan motsägelsefull. LVU kräver (13§) att socialnämnden minst en gång var sjätte månad skall överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs (det vill säga. kan upphöra). Detta gäller även frivilliga placeringar. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan procedur, med ständiga överväganden av socialnämnden, kan undergräva tryggheten i ett familjehem.
När nu lagändringar efterfrågas vore det på sin plats att ändra bestämmelsen om vårdnadsöverflyttning så att en sådan kan ske mycket tidigare än efter tre år. Vidare bör bestämmelsen om sexmånadersprövningen inte gälla i fall där den är uppenbart meningslös eller enbart skadlig.
Men ofta är det inte så mycket lagen som brister som efterlevnaden. Hur garanterar man att lagen följs av handling?