Mohamad Hassan, tidigare kommunalråd för Liberalerna i Uppsala.
Vad är ett medborgarskap? Den frågan har följt mig sedan jag överhuvudtaget började höra ordet medborgarskap som liten. Som barn i Beirut med föräldrar som hade arbetskraftsinvandrat från Syrien och Turkiet sökte jag alltid svar på tillhörighet. Är jag libanes, är jag syrier, är jag turk eller är jag helt enkelt bara en statslös kurd? Utan medborgarskap kommer du inte någonstans, vare sig du är kurd, aboriginer eller same. Det är inte den etniska tillhörigheten som ger en världslig identitet, det är ett lands pass som ger dig identitet och frihet.
I min värld hade alla individer lika gärna kunnat vara medborgare i landet Tellus där människors rättigheter och skyldigheter var självklara utan nationsgränser, språk, etnicitet, religion eller kön. Så ser världen inte ut idag och allt tyder på att mina visionära tankar med en värld med liberal demokrati och internationalism är på kraftig tillbakagång, hemma i Sverige men även internationellt. Det är en sorg.
Nu formas en lagstiftning utifrån den lilla skara av individer som nyttjat det svenska medborgarskapet felaktigt. Sverige är på att välja en väg, som inte kan bli förenlig med liberal demokrati och internationalism, om den utformas utifrån uttalanden från olika representanter för regeringen och främst dess stödparti.
Lagstiftningen och speciellt grundlagen ska inte bygga på individers etnicitet eller andra diskrimineringsgrunder.
Det förmodade lagförslaget om återkallande av medborgarskapet som regeringen och samarbetspartiet avser lägga fram kan leda till att vi får en lagstiftning som enbart bygger på etnicitet. I andra sammanhang kan det betecknas som en rasistisk lagstiftning.
Att se över medborgarskapet är ett måste, därför var alla partier eniga i den parlamentariska utredningen. Sverige har utmärkt sig under många år med att bevilja medborgarskap någorlunda lättvindigt. En del som har fått medborgarskapet i Sverige borde, enligt min uppfattning, inte ha fått det. Det handlar exempelvis om personer som har suttit häktade eller fängslade för grova brott men ändå blivit svenska medborgare medan de avtjänade sina straff.
Sverige med Tidö-partierna i spetsen går från en ytterlighet, det vill säga den mest generösa medborgarskapsutdelningen, till en annan ytterlighet: En förmodad ytterst rättsosäker och ”grumlig” medborgarskapslagstiftning, skriver Mohamad Hassan (L).
Det har funnits stora brister i hanteringen av medborgarskapet som har förvånat ”oss” som har erfarenheter från gamla hemländer där vissa av oss trots att man var född och uppvuxen i landet bara kunde drömma om att ens lämna in en ansökan om medborgarskap. Sverige har tyvärr underminerat värdet för sitt medborgarskap genom en lättvindig medborgarskapsutdelning.
Drömmen om att tillhöra ett land som Sverige och ha medborgarskap måste bygga på flit och vilja. På respekt och förståelse. På stolthet och tillhörighet. Det skapar gemenskap och ett värde för alla.
Men Sverige med Tidö-partierna i spetsen går från en ytterlighet, det vill säga den mest generösa medborgarskapsutdelningen, till en annan ytterlighet: En förmodad ytterst rättsosäker och ”grumlig” medborgarskapslagstiftning.
Det förmodade lagförslaget om återkallande av medborgarskapet som regeringen och samarbetspartiet avser lägga fram kan leda till att vi får en lagstiftning som enbart bygger på etnicitet. I andra sammanhang kan det betecknas som en rasistisk lagstiftning, skriver Mohamad Hassan (L).
Det kommande lagförslaget som riksdagen ska ta ställning till både före och efter valet 2026 (ändring av grundlagen kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan) kan riskera att skapa dubbla medborgarskapsnormer.
Om lagförslaget landar i att personer med dubbla medborgarskap, som har invandrat hit eller är barn till personer med utländsk bakgrund och, som begår systemhotande brott förlorar medborgarskapet medan personer som tillhör majoritetssamhället inte kan inte förlora sitt medborgarskap – då har vi börjat stifta lagar som i längden fråntar oss rätten av att vara en liberal demokrati.
Här hoppas jag att mitt parti, Liberalerna, ska vara den liberala vakthunden som man avsåg vara i regeringen. Om det behövs ”motsträviga” liberaler någon gång, så är det i dessa tider som liberalismen behöver kliva fram och försvara individens rättigheter mot en lagstiftning som urskiljer individer och dess likhet inför lagen. I en liberal värld och liberal lagstiftning ska både Stig Bergling och Peyman Kia förlora medborgarskapet, inte bara den senare.