Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L).
Nyligen uppmärksammade vi internationella dagen mot könsstympning – en av de mest barbariska yttringarna för våld som utövas i hederns namn som innebär att delar av det kvinnliga könsorganet skärs bort eller sys ihop. Det är lätt att tro att den här typen av övergrepp inte sker i Sverige, men så är inte fallet. Vi måste tala klarspråk om alla de föräldrar som, med kulturella svepskäl, låter sina döttrar utsättas för denna sanslösa tortyr.
När vi pratar om hedersnormer finns ofta ett ensidigt fokus på männen i släkten som förtryckare och kvinnor som förtryckta, men vi ska inte hymla med att det i många fall är mammor som upprätthåller den här typen av våld mot sina döttrar. Könsstympning ses av många som en nödvändig tradition för att säkerställa döttrarnas framtid och äktenskapsmöjligheter. Det är en ond cirkel som måste brytas. Varje människa har rätt till ett liv i frihet utan att vare sig styras eller, som i det här fallet, skadas av förlegade normer och traditioner.
En rapport från Socialstyrelsen har tidigare visat att 68 000 kvinnor och flickor i Sverige kan ha utsatts för könsstympning. Globalt är den siffran 3,9 miljoner årligen. Men vår nationella data är gammal och begränsad och mörkertalet sannolikt stort. Förra året anmäldes endast 26 brott kopplade till könsstympning, trots att antalet misstänkta fall är många gånger högre. Tystnadskulturen måste brytas.
För att verkligen kunna tackla problemet behöver de myndigheter som har i uppdrag att förebygga och bekämpa könsstympning, däribland Jämställdhetsmyndigheten och Polisen, rätt information. Därför kräver vi från Liberalernas sida att utsattheten för könsstympning i Sverige kartläggs. Vi behöver också ta reda på hur många flickor och kvinnor som befinner sig i farozonen.
Det hedersrelaterade våldet och förtrycket är ett av de absolut största hoten mot jämställdheten i Sverige idag. Det är en problematik som vi länge har varit alldeles för ängsliga inför – något som inte minst den tidigare S-regeringen gjorde sig skyldiga till. Nu gör vi upp med det arvet. Den här regeringen står redo att på riktigt och utan skygglappar eller kulturrelativism ta itu med hedersförtrycket.
På årsdagen av mordet på Fadime den 21 januari var jag stolt över att kunna berätta att regeringen vill införa ett sjunde jämställdhetspolitiskt delmål för att få bukt med det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det innebär att vi kommer att kunna sätta lampan på hedersproblematiken, däribland könsstympning, på ett helt annat sätt än tidigare.
Det är alldeles uppenbart att hedersrelaterat våld och förtryck har en särart som kräver andra lösningar än mäns våld mot kvinnor. Ett nytt delmål möjliggör anpassade lösningar som är helt avgörande för att vi ska kunna krossa hederskulturen och göra upp med den jämställdhetsskuld som den har orsakat.
De som utför eller medverkar till könsstympning måste ställas till svars. Men lika viktigt är att säkerställa att flickor och kvinnor som redan utsatts får den vård de behöver, både medicinskt och psykologiskt.
Kulturella sedvänjor och traditioner får aldrig ges företräde framför grundläggande värderingar om jämlikhet och alla människors rätt att styra sina egna liv. Vi måste vara villiga att utmana även de mest invanda hedersnormerna, även när dessa normer upprätthålls av kvinnor som själva är offer för könsstympning.