Debatt: Riktlinjer för öppen vetenskap en besvikelse

Kungliga Biblioteket har på regeringens uppdrag föreslagit nationella riktlinjer för öppen vetenskap. Riktlinjerna följer i spåren av UNESCO:s rekommendation om öppen vetenskap, som rekommenderar att varje land antar en nationell policy. Regeringen har också redan tidigare uppdragit åt hela högskolesektorn att ställa om till ett öppet vetenskapssystem senast 2026, och riktlinjerna kan ses som ett steg mot detta mål.

UNESCO betonar att kunskapens frukter bör komma alla människor till del. Det är ohållbart att vi fortsätter publicera vetenskapliga resultat bakom betalväggar. Men öppen vetenskap handlar också i grunden om forskningens integritet och tillförlitlighet. För att vetenskapen ska kunna korrigera sig själv och göra framsteg behöver vi forskare tillgång till varandras data och metoder. Det finns en väldig potential att göra forskningen vid våra lärosäten mer effektiv, pålitlig och värdefull genom att bedriva den öppet.

Därför är förslaget till nationella riktlinjer välkommet. Men tyvärr är förslaget i sin nuvarande form en missad chans. Riktlinjerna ger visserligen en bra översikt, och det är positivt att de täcker även öppna forskningsmetoder, ett område som inte tidigare funnits med i nationell policy. Men de är alltför beskrivande och upprepar mest sådant som redan är fastlagd och känt. Målen som sätts upp är diffusa och går inte att utvärdera. Ansvarsförhållandena beskrivs på ett sätt som egentligen inte förpliktar någon till något.

När det till exempel gäller forskningsdata upprepar riktlinjerna det av regeringen fastlagda målet att data från offentligt finansierad forskning ska tillgängliggöras ”så öppet som möjligt, så begränsat som nödvändigt” senast 2026. Vidare ska FAIR-principerna (Findable, Accessible, Interoperable, Reusable) uppfyllas. Det är bra att riktlinjerna stödjer sig på redan fattade beslut, men de behöver gå längre och bidra till att konkretisera vad dessa målsättningar betyder och hur vi kan veta om de har uppnåtts. Vem ansvarar för att kartlägga de forskningsdata som produceras och delas vid våra universitet? Vem säkerställer att data möter FAIR-kriterierna? Vid vilken nivå är målet uppnått?

En helt avgörande faktor för omställningen till öppen vetenskap är att meritvärderingen av forskning utvecklas. Vi behöver komma bort ifrån att enögt titta på antalet vetenskapliga publikationer och namnen på de tidskrifter där artiklar publicerats. I stället behöver vi utveckla metoder för att värdera forskningens faktiska innehåll. I detta ligger också att värdera olika forskningsprodukter som data och kod. Riktlinjerna anger visserligen att lärosätena behöver utveckla incitamentsstrukturer, men här behövs mer specifika målsättningar, och forskningsfinansiärernas ansvar behöver pekas ut.

Forskningen ska inte detaljstyras. Det konkreta arbetet måste genomföras på lärosätena, i miljöerna där forskningen sker. Det är bra att riktlinjerna inte talar om exakt hur målen om öppen vetenskap ska uppfyllas. Det tar tid att utveckla forskarsamhällets interna normativa uppfattningar om vad som “räknas”. Trots att nästan alla, på det abstrakta planet, är överens om att öppen vetenskap är rätt väg finns många hinder när det handlar om att ändra på invanda arbetssätt. Här behövs stöd till forskare och grupper inom akademin som med data och systematiska undersökningar kan visa hur transparent forskningen är i dag, hur den kan utvecklas och vilka effekter det blir av olika åtgärder i systemet. Riktlinjerna pekar ut forskarna eget ansvar, men här behövs en direkt koppling till resurser som möjliggör för forskare att driva utvecklingen.

Till intet förpliktande riktlinjer är sämre än inga riktlinjer alls. Kungliga Biblioteket har nu chansen att ordentligt vässa riktlinjerna med konkreta och tidssatta mål för omställningen till öppen vetenskap. Om så sker kommer riktlinjerna att kunna bli ett verktyg för omställningen till öppen vetenskap och inte en till pappersprodukt för arkiven.