Kommunens skattepengar måste användas återhållsamt. När kärnverksamheternas behov är tillgodosedda kan man förvisso avsätta medel till roliga kultur- och stadsbyggnadsprojekt, men det måste ske med eftertanke och med försiktighetsprincipen som ledstjärna.
Uppsala kommun har en rad minst sagt tveksamma historiska satsningar bakom sig, där en soffa på Forumtorget för 12 miljoner kronor är ett hårresande exempel och uppmålning av ett par övergångsställen vid resecentrum för 810 000 kronor ett annat.
Eller varför inte cykelparkeringshuset som kostade runt 47 miljoner kronor att bygga, som står halvtomt och som kommer att behöva rivas mindre än ett decennium efter uppförandet eftersom den kommande stationsutbyggnaden kräver detta? Väl spenderade skattemedel? Nej, verkligen inte.
Ytterligare en historia för sig är det nya stadshuset som kostade 1,1 miljard, men där man misslyckats med uppvärmningen, rumsplaneringen och det tekniska. Man har inte ens en fullmäktigesal som klarar av att husera ledamöter eller ersättare med funktionshinder och tekniken måste redan byggas om eftersom funktionen är urusel. Vi har till exempel ett störande eko i ljudsystemet som ingen kan lösa utan ombyggnad, och förvaringsskåp som ständigt är lappade med ”FELANMÄLD”, vi har ett vigselrum som inte kan användas eftersom ljudisoleringen från avloppsrören är obefintlig och mitt i en vacker ceremoni blir det högljudda toalettspolningar som överröstar allt och alla.
Efter att Socialdemokraterna lyckades att locka med sig Utvecklingspartiet demokraterna över till sin sida rullar planeringen för spårvägsprojektet på i oförminskad takt. Detta trots att det redan konstaterats bli ordentligt mycket dyrare än de flera gånger uppskrivna prognoserna pekat på, och trots att Stefan Hanna och UP gick till val på stoppandet av spårvägen som snudd på enda högprofilerad valfråga.
Det ser närmast ut att vara en tradition att Uppsalas lokalpolitiker gång efter annan förlorar sig i visionära projekt som endast slutar i en skandalöst lättsinnig hantering av våra gemensamma skattemedel. Som dagsaktuellt exempel har vi ett ensamt konstverk, en svamp i Sunnersta, som kostar 1,4 miljoner. Den minnesgode kan erinra sig projektet ”Glad stad” som på 1990-talet drogs igång för att liva upp ett grått och opersonligt stadsrum. Det låter som ett gott initiativ, men det innebar bland annat att man lade ut ganska mycket gatsten i centrum, något som var både dyrt och underhållskrävande. På den tiden hade funktionsrättsfrågor inte fått samma utrymme som i dag, men projektet fick klart underkänt redan av den tidens experter på tillgänglighetsfrågor.
Man bestämde sig också för att flytta den gamla ljuskandelaber som då stod på Fyristorg till sin ursprungliga plats på Stora Torget, till en ganska stor kostnad. Det framstår närmast som ironiskt att kandelabern nu än en gång ska flyttas för stora pengar, finns det inget bättre att göra än att flytta en ljuskandelaber gång på gång?
På Stora Torget anlade man nya busshållplatser vilket krävde att de då relativt nyplanterade träd som fanns i torgets hörn togs bort. Som beläggning la man stora granitplattor på hela torget, bara för att strax efter invigningen upptäcka att dessa inte klarade belastningen från busstrafiken. Plattorna började spricka nästan omgående. Det följde en lång period av kostsamma byten och man tvingades till slut byta ut alltsammans. Hela ”Glad stad”-projektet lades ned kort därpå efter att kostnaderna skenat på ett så okontrollerat sätt att inte ens Socialdemokraterna klarade av att rättfärdiga det hela längre.
Ett annat exempel är Uppsala Konsert & Kongress (UKK). Idén till ett ”musikens hus” på den plats där UKK står i dag fanns redan på 70-talet, men då ansåg man sig inte ha råd. Det hela dammades av igen på 90-talet med en lång tid av utredningar, olika arkitektförslag och strider om bevarandet av äldre bebyggelse på platsen. Under hela projektet fanns från början också farhågan om att det skulle bli en dyr och långvarig förlustaffär för kommunens skattebetalare. I dag vet vi facit: inte under något av UKK:s verksamhetsår har man varit ens i närheten av att täcka sina egna kostnader, utan det har blivit precis det finansiella slukhål i kommunens budget som kritikerna förutspådde.
När man nu hör kommunens företrädare med Erik Pelling i spetsen tala sig varma för spårvägsprojektet så är det ofrånkomligt att en tydlig déjà vu-känsla infinner sig, med skillnaden att prislappen nu är enormt mycket högre än för många tidigare vansinnesprojekt under kommunens historia. Måtte någon ansvarig med fötterna på jorden dra i handbromsen för detta slöseriprojekt med en slutlig prislapp på uppåt tio miljarder kronor.
Elbussar är lösningen för framtidens lokaltrafik, för en stad som Uppsala. Smidigare och mer flexibelt, miljövänligare, smartare och framförallt mycket billigare. Redan i dag finns dessutom pilotprojekt med fullstora bussar som kör passagerare och är förarlösa, vilket kommer att kapa kostnaderna för tät busstrafik något enormt. Stoppa omedelbart slöserivansinnesprojektet med spårväg.