Under hösten beskrivs i media en ohållbar vårdsituation på Akademiska sjukhuset (AS). Patienter har fått kastrullock och bordskniv som ringklocka när de legat i korridoren på vårdavdelningen, efter upp till 36 timmars väntan på akutmottagningen. Sjukhuset har ålagts vite på 20 miljoner kronor om inte situationen löses. Många patienter har fått sin operation uppskjuten på grund av pandemin och väntat längre än vårdgarantins tre månader, många har väntat ett år.
Statistik från 1988 och framåt visar att upptagningsområdet ökat 50 procent, medan antalet vårdplatser halverats till runt 550. Andelen äldre, med större behov har ökat. AS är också remissinstans för kringliggande storregion med 1,5 miljoner invånare. Det ger intäkter men kräver resurser, mer än motsvarande länssjukhus.
På 90-talet framgick att landstinget inte mäktade driva ett universitetssjukhus. Sparåtgärder inleddes och dyrbara konsulter anlitades för att se vad som felades. Vi ska jobba smartare sades det. Generellt gav dessa analyser och utbildningsprogram att ett sjukhus med vårdproduktion inte kan anpassas till industriella produktionsmodeller. Sjukhuset är ingen bilfabrik som framställer identiska Toyotabilar av olika färg med stora och små motorer. Läkare, sjuksköterskor och övrig personal har nog alltid förstått detta, men aldrig tillfrågats.
Underskotten i ekonomin fortsatte. Under mina åtta år som verksamhetschef vid urologkliniken gick sjukhuset back 100-200 miljoner kronor per år. Sparkrav och förslag haglade. 2021 års sparkrav är 600 miljoner kronor.
Den första och viktigaste frågan har aldrig ställts: Är sjukhuset rätt budgeterat?
Det främsta sparobjektet är personal, en verksamhet som rullar dygnet runt kostar 5,9 miljarder kronor per år. Kompetent personal betingar ett högt pris på hyrsköterskemarknaden. Fast anställd personal betalas långt lägre än hyrpersonal, därtill måste de fast anställda ta storhelger med mera, när hyrpersonalen har valt bort sådana arbetspass. Följden blir avhopp på grund av missnöje med lönesättning, schemaläggning och ledning. I UNT framgår att nyutexaminerade sjuksköterskor väljer bort AS till förmån för kommunen. Personalavdelningen hänvisar till ”att arbeta som sjuksköterska på AS är ett annat uppdrag än att arbeta som sjuksköterska i kommunen”.
Utvecklingen har möjliggjort att utreda och behandla allt flera tillstånd med nya metoder, läkemedel och mindre invasiva operationsmetoder. Tillstånd som ansågs omöjliga att åtgärda 1988 kan i många fall nu kontrolleras med skonsammare metoder, hos allt äldre patienter. Många ingrepp har överförts till dagkirurgi, vilket innebär att man går hem samma dag efter utförd åtgärd. Vi kan göra mera för allt flera. Detta driver kostnaderna.
Metodutveckling och införande av nya utrednings- och behandlingsmetoder ingår i universitetssjukhusets uppdrag och kostar mer än rutinsjukvård. En ökande andel av forskningsmedlen går till administrativa kostnader. En del innovationer visar sig oanvändbara, de satsade medlen blir förfelade. Ett universitetssjukhus måste ha svängrum att ta utvecklingskostnader.
Politikerna kräver att budget ska hållas och ett antal sjukhusdirektörer har levererat sparprogram. När sjukhusledningen misslyckas avgår sjukhusdirektören i förtid med pension, går till annat jobb, eller får möjligen sparken. I Region Stockholm har Karolinska, med liknande uppdrag ofta sluppit pålagda sparkrav. Sparkraven måste lättas för AS när inte uppdraget fullfinansieras.
Uppdraget har vuxit kraftigt över tid. Utöver årlig uppräkning på grund av inflation och löneutveckling har friska medel aldrig tillförts i tid. Efter brandkårsutryckningar har ledningen sparat sig ur, med mycket kännbara konsekvenser för patienterna. Situationen är ohållbar och patienterna blir lidande, i kontrast till det ständiga mantrat; ”patientsäkerheten är inte äventyrad”.
Sjukvårdskostnadernas andel av BNP behöver öka för att klara vårduppdraget med den kvalitet som medborgarna förväntar sig.
AS behöver en budget med utrymme för personalutveckling, bättre anställningsvillkor och framför allt 20 procent fler vårdplatser, med motsvarande ökning av intensivvårdsresurser. Om inte mycket påtagliga satsningar görs kommer rekryteringsproblemen att tillta och vi går med automatik mot en försäkringsfinansierad vård, som erbjuder det som den offentliga vården försummar. Att behålla och utveckla avancerad sjukhusvård är våra politikers uppdrag i ett rikt samhälle med stora offentliga överskott.