Debatten om koranbränning handlar dels om agerande ska utgöra ett brott, dels om yttrande- och demonstrationsfriheten ska inskränkas. Argument har framförts såväl för som emot sådana åtgärder.
Skälen för kriminalisering är dels av religiös och dels av icke-religiös karaktär. Det huvudsakliga religiösa skälet är kränkningsargumentet. Att uppleva förstörandet av en helig skrift, som på ett genomgripande sätt kan prägla den troendes själva identitet och livsform, upplevs av troende som en grov kränkning.
Också argument av icke-religiös natur har framförts. Ett sådant är risken för terrorattacker utförda av fanatiska islamister, och för Sverige skadliga motåtgärder från muslimska länder. Detta förhållande är ju just nu särskilt känsligt för Sverige på grund av den pågående Natoprocessen.
Det i särklass tyngsta argumentet mot kriminalisering är upprätthållandet av yttrandefriheten. Endast yttrandefriheten ger utrymme för en fruktbar öppen diskussion om och kritik av idéer. Yttrandefriheten är också en nödvändig förutsättning för en levande demokrati. Värdet av yttrandefrihet framträder i själva verket tydligast när en del människor, kanske en betydande del av en befolkning, känner sig kränkta av kritiska, utmanande, provocerande, omoraliska, satiriska och osmakliga åsiktsyttringar. Det är just i sådana situationer som yttrandefrihetens motståndskraft sätts på prov. Det är inte, och bör inte heller vara, en mänsklig rättighet att inte bli kränkt (här utgör ärekränkningsbrotten ett undantag). I ett öppet samhälle är kränkningar något som man får finna sig i. Detta gäller även religiöst troende, som inte skall tilldelas en rätt att bestämma över andra människors rätt att ge uttryck för sina åsikter. En sådan utgör noga taget en kränkning av människor som omfattar en annan religiös tro än den kränktes eller ingen religion alls. Det finns ingen som helst anledning att betrakta omfattandet av religiösa idéer som mer skyddsvärt än till exempel omfattandet av vetenskapliga, filosofiska eller politiska sådana.
Ytterligare ett skäl mot kriminalisering är att icke-kriminalisering på intet sätt kränker religionsfriheten. Ett tredje skäl är att kriminalisering utan tvivel skulle ge islamister blodad tand att kräva fler och fler inskränkningar i den svenska yttrandefriheten.
Övervägande skäl talar således för att kraven på kriminalisering av kränkningar av religiösa uppfattningar och känslor bestämt bör avvisas. Om yttrande- och demonstrationsfriheten ska inskränkas på grund av koranbränningar, måste detta ske av andra skäl än att kränkningar av religiösa känslor infinner sig. Därför bör sådana inskränkningar inte motiveras med att koranbränningar i och för sig utgör hets mot folkgrupp. Inte heller bör koranbränningar betraktas som förargelseväckande beteende. För det förargelseväckande skulle ju också det vara att religiösa idéer kränks.
Icke-religiösa skäl för statligt ingripande med rättsliga medel mot koranbränning är i första hand den just nu avsevärda risken för terrorattacker och risken att rikets säkerhet hotas. Möjliga sådana medel är av två slag: kriminalisering och inskränkningar i demonstrationsfriheten. En icke-religiöst motiverad kriminalisering av koranbränning i allmänhet är obefogad. Vad avser demonstrationsfriheten har polisen enligt ordningslagen kompetens att i vissa fall förbjuda anordnande av demonstrationer och att avbryta sådana. Straff för anordnade av demonstrationer som inte godkänts av polisen kan utdömas. Vad frågan nu gäller är om polisens kompetens i dessa avseenden ska utvidgas. Denna skulle i så fall bestå i att polisen får förbjuda en sammankomst eller upplösa en sådan om risk för terrorattacker vid en sammankomst föreligger. En sådan är utomordentligt befogad i dagens läge för att förhindra att människoliv spills. Dock måste det i så fall föreligga en synnerlig risk för en terrorattack vid den enskilda sammankomsten. Att det här är fråga om allmänna sammankomster är en självklarhet. Hemma i trädgården får man bränna hur många Koraner som helst.
Risken för att rikets säkerhet hotas av koranbränningar är försumbar. Enligt ordningslagen får regeringen föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara.