Joakim Broman, redaktör på Smedjan, tankesmedjan Timbro.
Rekord i sikte för julhandeln, basunerade Handelns utredningsinstitut (HUI) i vanlig ordning ut i början av november, och många medier hakade som alltid på. Och rubrikerna om rekord ledde – som det brukar – till reaktioner om ohållbar konsumtion.
Men den årliga julhandelsdebatten beskriver inte verkligheten. Att HUI varje år släpper nyheten om att julhandeln slår rekord beror troligen på att de vill göra sina kunder och medlemmar glada över att det går bra för dem. För när man tittar på julhandeln i fasta priser, det vill säga justerat för inflation, så kan man snart konstatera att julhandeln inte alls slår några rekord. Tvärtom.
2022 var den totala försäljningen i handeln 89,8 miljarder för december. Enligt HUI:s prognos blir den i år 92,7 miljarder. Men om man justerar för att inflationen var över sex procent för 2023 och var hög även i början av 2024, så borde julhandeln ha legat över 100 miljarder i år för att konsumtionen skulle hålla samma nivå. I själva verket har vi alltså minskat på julshoppingen, dessutom ganska drastiskt.
Bilden förändras inte av att man tar ett längre tidsperspektiv. Redan för 14 år sedan släppte Timbro en rapport med titeln “Julhandelns eviga uppgång?”, där Lydia Wålsten sågade sönder myten om de ständiga rekorden, bland annat genom att titta på den så kallade mervärdesförsäljningen: den summa som vi handlar mer för i december jämfört med en vanlig månad. Metodiken från rapporten håller fortfarande. 1993 var mervärdesförsäljningen 1 350 kr per person. 30 år senare var den extra decemberhandeln i stället 2 200 kr. När man justerar 1993 års siffra för inflation blir det 2 188 kronor, det vill säga i princip identisk med 2023. Vi verkar alltså tycka att jularna ska vara som de alltid har varit, varken mer eller mindre.
Men Black Friday då? Ja, det verkar faktiskt som att konsumtionen ökat om man inte bara tittar på december, utan på hela slutet av året. I fjärde kvartalet 1993 konsumerade svenskarna för 376 miljarder kronor. 30 år senare handlade vi för 705 miljarder – mer än en fördubbling i fasta priser. Tar man med befolkningsökningen i beräkningen ser man att konsumtionen ökat från 43 200 kr per person 1993 till 47 000 kr för 2023.
Det är en ökning med knappt nio procent. Men under samma period har vårt BNP ökat med mer än 100 procent – Sverige har alltså blivit mer än dubbelt så rikt. Trots det lägger vi bara marginellt mer på mat och julklappar. De sista åren till och med mindre än precis innan pandemin.
Ändå fyller rubriker om rekord och överkonsumtion återigen spalterna. När ska vi lära oss att se igenom bluffsiffrorna? Gillar vi att späka oss själva så mycket att vi måste låtsas att vi bara handlar mer och mer, för att sen kunna fördöma andra och skämmas själva?
Förutom den årliga julhandelsdebatten är Overshoot Day en återkommande tradition, i Sverige såväl som i många andra västländer. Overshoot Day infaller den dag då vi enligt Global Footprint Network konsumerat upp våra resurser för året – för 2024 var det den 21 april – men bygger precis som debatten om överkonsumtion på ett lite märkligt perspektiv. Som ekonomerna John Hassler och Per Krusell konstaterade redan för nio år sedan är det i grund och botten koldioxidutsläppen i länder som vi handlar från som gör att vi “lever över våra tillgångar”. Men klimatutsläppen är inte omöjliga att fasa ut. Fler länder skulle, som Sverige, kunna bygga energisystem utan fossila bränslen, och då skulle vi även med Global Footprints metodik vara hållbara.
Hur mycket, från vilka länder och på vilket sätt man konsumerar spelar roll. Vill man göra skillnad för miljön och klimatet bör man välja varor från länder som har en koldioxidskatt eller utsläppshandel och som beskattar eller förbjuder andra farliga utsläpp. Att laga det som finns i stället för att köpa nytt är alltid bättre för miljön.
Men gå inte på myten om att vi shoppar sönder planeten. Köp din skinka och dina julklappar med gott samvete – och syna siffrorna nästa gång någon pratar om överkonsumtion.