Idag beräknas mindre än var tionde köp ske med kontanter. Fortsätter utvecklingen kommer Sverige inom några år att vara ett land där kontanter inte längre kan användas. De är tillåtna som betalmedel, men blir ändå helt oanvändbara eftersom det inte går att handla med dem.
Politiken betraktade inledningsvis den minskande kontantanvändningen som en rent teknisk fråga. Digitala betalmedel är ett enkelt sätt att hantera pengar och vill handeln och bankerna göra så är det inte politikens sak att lägga hinder i vägen, ansåg de. Att kontanterna har minskat har i vissa politiska kretsar snarast setts som någonting positivt, att det är en effektivisering och modernisering av våra betalningar.
Så enkelt är det inte. Ett kontantlöst samhälle får konsekvenser som många inte tänker på.
Den bekvämlighet som vi upplever genom digitala betalningar har en baksida där olika grupper, ofta socialt utsatta, drabbas. Det handlar om bland annat:
Äldre. Många äldre vill eller kan inte använda digitala lösningar.
Boende på landsbygden. Där det saknas eller är osäker täckning.
Funktionshindrade. Det kan vara såväl fysiska som kognitiva hinder som gör att de inte kan hantera digitala betalmedel.
Socialt utsatta. Exempelvis vid hemlöshet eller missbruk. De har ofta inte tillgång till digitala betalmedel.
Hotade/förföljda. Personer som till följd av hotbild inte vill använda digitala betalmedel som kan spåras. Det kan exempelvis vara våldsutsatta kvinnor.
Alla dessa människor hamnar utanför om kontanterna inte finns kvar. I andra sammanhang brukar vi ofta tala om hur viktigt det är med inkludering och att alla ska få vara delaktiga. När det gäller kontantfrågan verkar det som att det perspektivet är bortblåst.
I slutet av förra året tillsatte regeringen en utredning om framtidens betalmarknad under ledning av Anna Kinberg Batra. I den ingår frågan om kontanterna. Hon har ännu inte indikerat sin uppfattning, men vi känner en stor oro.
Vi ser två vägar för att rädda kontanterna i Sverige. För det första ett krav på handeln att ta emot kontanter. Sådan lagstiftning finns Norge och Danmark, vilket säkrar kontanternas ställning som betalningsalternativ.
För det andra att kontanternas infrastruktur blir ett offentligt ansvar. Det är transporter, depåer och annat för att säkra flödet. Idag ligger kostnaden för detta på handeln, vilket gör dem mindre motiverade att ta emot kontanter. Blir det ett offentligt ansvar underlättar vi för handeln och samtidigt får vi en bättre krisberedskap ifall något inträffar som slår ut de digitala systemen.
Nu ligger det på politiken och den pågående utredningen att komma med lösningar. Ett problem i detta är att utredningen fick väldigt lång tid på sig. Inte förrän i november 2022 ska den presentera sina förslag.
Kontantfrågan kan inte vänta så länge. Vi behöver få ett regelverk på plats tidigare, annars riskerar vi att kontanterna sjunker till en så kritiskt låg nivå att infrastrukturen runt dem släcks ned. Då försvinner kontanterna helt, vare sig vi vill det eller inte.
Politiken behöver nu ta sitt ansvar. Det duger inte att passivt stå och se på medan kontanterna avvecklas i Sverige.