I Carolinabacken i Uppsala finns ett omdebatterat verk av Erik Krikortz kallat Väggmålning. Originalet är en målning på plattor av Meissenporslin på finansministeriets byggnad i Berlin. Den invigdes i januari 1953. Då huserade i byggnaden några av DDR:s ministerier. Målningens namn är ”Aufbau der Republik” –”Bygget av republiken”. Den visar glada partifunktionärer, arbetare och pionjärbarn.
Stilen är socialistisk realism. Denna konstart skapades i Sovjetunionen under 1930-talet. Den bygger på den ryska ikonmålningstraditionen och visar den kommunistiska framtiden. Den avbildar inte verkligheten.
”Bygget av republiken” är en kommunistisk ikon. Konstnären Max Lingner utförde verket i mycket nära samarbete med DDRs regeringschef Otto Grotewohl. Enligt dennes anvisningar betonades den tunga industrins betydelse.
När den 18 meter långa porlinsmålningen invigdes befann sig DDR i djup ekonomisk kris. Det var ont om konsumtionsvaror och mycket svår bostadsbrist. Regimen hade sommaren 1952 beslutat att landet skulle satsa på den tunga industrin och kollektivisera jordbruket.
Våren 1953 var hård i DDR. Livsmedelshyllorna i butikerna gapade tomma. Bara under mars månad försvann 31 000 östtyskar över gränsen till Västtyskland. Regimens motåtgärd mot bristen på arbetskraft bestod i att höja arbetsnormen med tio procent. För samma lön som tidigare skulle man nu arbeta snabbare och hårdare för att kunna nå de höjda produktionsmålen.
Den 5 mars 1953 dog Stalin i Moskva. Hans efterträdare visste att DDR stod på gränsen till sammanbrott. I slutet av maj gav de regimen i DDR en rad ”rekommendationer”.
Man skulle avstå från att forcera bygget av en socialistisk stat och verka för att bilda ett återförenat, demokratiskt, fredsälskande och oberoende Tyskland, avbryta jordbrukskollektiviseringen, tillåta privat ägande i näringslivet inklusive jordbruket, skapa ett fungerande finansiellt system, se till att garantera de medborgerliga rättigheterna och rättssäkerheten samt ompröva redan fällda domar.
Den 2 juni 1953 kallades DDRs ledare Walter Ulbricht, Otto Grotewohl och Fred Oelssner till Moskva. De fick order att liberalisera sitt ekonomiska program. De underkastade sig och lovade att efterkomma befallningen.
Det östtyska regeringsorganet Neues Deutschland erkände den 11 juni att den hittills förda politiken varit ”felaktig” och att detta resulterat i att tiotusentals medborgare hade flytt. Man förklarade att tvångskollektiviseringen av jordbruket skulle ställas in och levnadsstandarden förbättras.
Men man gick inte med på krav från arbetare att sänka arbetsnormerna i industrin med tio procent.
Den 16 juni samlades tusentals protesterande utanför DDR:s ministeriebyggnad, på den öppna platsen framför målningen ”Aufbau der Republik”. Regeringen meddelade att man inte skulle höja normen, men nu ställde demonstranterna krav på fria val och på regeringens avgång samt manade till generalstrejk.
Den 17 juni fortsatte demonstrationerna. De spred sig till en rad orter i DDR. Den sovjetiska ledningen beslöt att sätta in stridsvagnar mot demonstranterna. Trettiofyra demonstranter sköts ihjäl, och ytterligare dödsoffer krävdes under de oroligheter som följde.
DDR-regimen överlevde händelserna den 17 juni 1953. Den föll som bekant först 1989. År 1993 beslöt senaten i Berlin att göra ett monument till minne av arbetarnas kamp för demokrati fyrtio år tidigare.
I juni 2000 invigdes på platsen framför målningen ”Aufbau der Republik” konstnären Wolfgang Rüppels installation ”Monument över händelserna den 17 juni 1953”.
Det är en liggande glasskiva med ett flerfaldigt förstorat foto av strejkande som tågar mot ministeriebyggnaden.
Tack vare nytillskottet får Lingners målning från 1953 en ny innebörd. Den blir till en kritisk narrbild av DDR och påminner betraktaren om manifestationen för demokrati den 17 juni 1953.
Skulle det inte vara lämpligt att komplettera Krikortzs ”Väggmålning” med att kkonstnären också gör en kopia av Rüppels ”Monument över händelserna den 17 juni 1953”?
Kristian Gerner, professor i historia