Färdtjänst och ledsagning är oerhört betydelsefulla stödinsatser för många av oss med synnedsättning. Men vi i Synskadades Riksförbund, SRF, har under de senaste åren med oro sett hur dessa stöd beviljas alltmer sällan.
För de allra flesta är det en självklarhet att kunna ta en promenad, besöka en vän eller utöva en fritidsaktivitet. Synskadade borde också ha rätt att leva aktiva, oberoende liv och vara delaktiga i samhället, men det blir allt svårare när stöden inte längre verkar vara till för oss. Förra året publicerades två utredningar med förslag på åtgärder som skulle kunna vända denna negativa trend. Men ska dessa bli verklighet måste regeringen agera.
Rätten till färdtjänst regleras i färdtjänstlagen från 1997. Utvecklingen de senaste åren har alltmer inneburit att tillståndsgivande myndigheter och domstolar gått mot ett resonemang där en synskadad person, som inte har svårigheter att fysiskt röra sig men däremot att orientera sig, inte längre anses kvalificera sig för att kunna få färdtjänst.
En liknande utveckling har skett då det gäller ledsagning. När LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) antogs 1993 var grav synnedsättning ett skäl till stöd enligt lagen. Numera nekas blinda och gravt synskadade regelmässigt insatsen ledsagarservice enligt denna lag och blir i stället beroende av bistånd enligt socialtjänstlagen.
Ledsagningen som beviljas enligt Socialtjänstlagen är i många kommuner försedd med stora begränsningar för individen. Vanligt är till exempel att man inte får välja vem som utför ledsagningen, vad man ska göra tillsammans med ledsagaren och att ledsagningen beviljas med orimligt lite tid varje vecka eller månad. Dessutom tar de flesta kommuner ut en avgift, ibland med flera hundra kronor i timmen.
Följden av det minskade stödet blir allt fler isolerade, ofria och olyckliga personer bland oss med synnedsättning.
Vår möjlighet att kunna studera och arbeta begränsas när färdtjänst inte beviljas. Utan ledsagning går vi miste om motion, socialt umgänge och en aktiv fritid. Medlemsundersökningar som SRF har gjort visar att personer med synnedsättning är mer drabbade av fysisk och psykisk ohälsa än befolkningen i stort. Det handlar till exempel om värk av olika slag, sömnproblem, oro och nedstämdhet. Upplevelser av isolering och ensamhet är dubbelt så vanligt bland synskadade jämfört med befolkningen i stort.
Vi frågar oss om det inte blir en än större börda för samhället att ge sjukvård och bidrag till isolerade människor som mår dåligt?
De publicerade utredningarna med förslag om ändringar i färdtjänstlagen som bland annat förtydligar att orienteringssvårigheter ska vara ett skäl att beviljas färdtjänst, respektive förslag om en ny lag som ska reglera rätten till ledsagning, innebär hopp för oss. Men då det dels är fråga om ändringar i en befintlig lag, dels förslag om införande av en helt ny lag krävs politiska beslut. Ett steg i rätt riktning togs den 12 juni i år då riksdagen röstade ja till två motioner som föreslår att en ny lag om ledsagning ska utredas och att ledsagning för synskadade ska vara kostnadsfri. Nu ligger bollen hos regeringen.
Målet för den svenska funktionshinderpolitiken är ”full delaktighet för personer med funktionsnedsättning”. Grunden är FN:s funktionsrättskonvention som gäller i Sverige sedan år 2009. Sveriges riksdag har i senare inriktningsbeslut pekat ut individuella stödinsatser som en väg mot målet. Nu har ni politiker möjlighet att agera i enlighet med detta mål, att vända den negativa utvecklingen kring färdtjänst och ledsagning.