Nyligen kunde vi läsa (UNT 2/11) om Reza som fick fast jobb på ett äldreboende. Han är uppskattad där och anställningen avvärjde hotet om utvisning. Tyvärr har kommunen motarbetat denna lösning för många som utbildat sig för arbete i välfärden.
För fyra år sedan införde Uppsala kommun en anställningsgaranti efter utbildning till barnskötare och undersköterska. Skälet var att säkra kompetensförsörjningen på ”kort och medellång” sikt. Samtidigt kunde garantin ge trygghet för unga människor i en utsatt situation, det vill säga de som löd under gymnasielagen. Men kommunledningskontoret satte i praktiken käppar i hjulet för denna lösning. Samma kontor som 2019 fick i uppdrag av kommunstyrelsen att samordna ”etablering och integration” för dessa människor.
De som omfattades av gymnasielagen kände en stor lättnad när de upplystes om anställningsgarantin. De var tvingade att ha en fast anställning som de kunde försörja sig på inom sex månader efter avslutad utbildning. Annars skulle de inte få sina uppehållstillstånd förlängda och permanentade.
Med tiden blev det fler sökande än utlysta tjänster. För att ingen skulle behöva vänta för länge satte kommunledningskontoret en bortre gräns för när anställningarna behövde ske. Men då tidsgränsen var nio månader innebar det att de som löd under gymnasielagen inte kunde få arbete i nödvändig tid för uppehållstillstånd. Tidsgränsen nämndes inte på kommunens webbsida om anställningsgarantin. Telefonnumret som stod där var det ytterst sällan, någon som svarade på. De som sökte jobb enligt anställningsgaranti fick bara veta att anställningarna ”togs i tur och ordning” och då avvaktade de sin tur, omedvetna om att de skulle få vänta närmare nio månader.
Mars 2021 återstod det två månader tills tidsfristen för att få uppehållstillstånd löpte ut för den kull som slutade sin barnskötarutbildning i oktober 2020. Först då spred sig kunskapen att en anställning skulle erbjudas ett par månader efter denna tidsfrist. Detta ryckte undan mattan för de som trott sig ha valt en säker väg till arbete och därmed undgå utvisning från det land de formats av under fem ungdomsår och vars arbetsmarknad de utbildat sig för.
Resultatet för kommunen blev att yrkesutbildningen som kommunen bekostat inte används fullt ut. Någon pendlar till Västerås för att städa tåg om natten, några tar bussen till Morgongåva för att plocka läkemedel. Om några inte lyckades få ett jobb och utvisats eller lever som papperslösa, vet jag inte.
Kommunledningskontoret och partiföreträdare uppmärksammades på konsekvenserna av beslutet. Om tidsgränsen sänkts med tre månader skulle dessa unga människor få en bra start i arbetslivet i ett yrke som de utbildat sig till och ges rika möjligheter att fortsätta utveckla sin svenska samt befrias från hotet att tvingas bort från det land de rotat sig i.
Reaktionen från förvaltningen och de politiska ledarna var att lägga sitt krut på att bevisa att de inte kunde göra något (med undantag för det vänsterpartistiska kommunalrådet Tobias Smedberg).
Den politiska ledningen och förvaltningsledningen kräver ständiga effektiviseringar av de som utför välfärdsarbetet, vilket företrädesvis innebär att de får springa fortare. Men verkliga effektiviseringar i allmännyttig verksamhet görs bäst genom helhetstänkande och kreativitet på ledningsnivå. Det är inte effektivt att som här beskrivits slösa bort utbildningsinsatser och motarbeta ”etablering och integration”.
Ungdomar har kämpat för att göra vad som krävs av dem, lärare har tagit ansvar genom att engagerat stödja ungdomarna och uppsalabor har tagit ansvar genom att delta i språkkaféer, läxhjälp och på andra sätt underlättat integrationen i Sverige. Kommunledningskontoret har här gjort motsatsen.
I anställningsannonser kan vi ofta läsa: ”Du ser möjligheter där andra ser hinder”. Det vore bra för oss uppsalabor om förvaltningsledningen och den politiska ledningen förvärvar denna kunskap. Då kan en helhetssyn på det kommunala uppdraget utnyttjas till fullo. Den helhetssyn som just är kommunal verksamhets unika möjlighet och samtidigt dess syfte.