Inte minst från Budapest, men inte enbart därifrån, kommer varningssignalerna tätt om den auktoritära högerradikalismens maktmetoder – och om dess internationella uppbackare.
När sovjetsystemet fallit samman öppnades Centraleuropeiska Universitetet i Budapest, som ett stöd för tillkomsten av en demokratisk samhällsordning i de länder kommit loss ur det sovjetiska greppet. Detta fristående universitet är numera bortmotat ur Ungern, där det tidigare fått sitt säte efter en donation av den ungerskfödde finansmannen George Soros.
I Orbán-styrets propaganda ingår upprepade kampanjer av omisskännligt antisemitisk karaktär, med George Soros som måltavla. En av regimen genomdriven lag 2017 utformades med syftet att göra Centraleuropeiska Universitetets verksamhet omöjlig på ungersk mark.
In på scenen stiger i stället den utrikespolitiskt allt mer offensiva stormakten Kina, där de totalitära dragen hos regimen de senaste åren förstärkts än mer. Fudan-universitetet i Shanghai planerar att öppna en östeuropeisk filial. Den ska lokaliseras till Orbán-regimens Budapest. En ungersk minister skrev i december på ett principavtal om saken med ledningen för Fudan.
Detta är ett av Kinas främsta universitet, högt placerat även i internationella jämförelser. Det kan tänkas tillföra en utbildning på hög nivå i en del ämnen, men ingen kan vänta sig att det inom samhällsvetenskaperna ska bli till nytta för demokrati och rättsstat i Östeuropa.
Det utrikespolitiska schackdraget är uppenbart. Ledningen i Peking premierar en regering inom EU som nästan helt eliminerat pressfriheten och även på andra sätt utmärker sig med att motarbeta de frihetliga värden som demokratiernas samverkan vilar på. I sådana sammanhang är även universitet i Kina nödda och tvungna att uppträda som statsledningens redskap.
Det är inte bara i politiken som slutsatserna behöver dras. Men även i politiken är det värt mer uppmärksamhet vilka slags vänner och påhejare som sluter upp bakom en auktoritär höger som den ungerska.
På papperet tillhör Viktor Orbáns parti fortfarande den konservativa och kristdemokratiska gruppen i EU. Där eftersträvar makthavarna i Budapest att få skydd för sin påfallande höga nivå av EU-bidrag. Men samtidigt är Orbáns parti en katalysator för den pågående klyvningen av europeisk och amerikansk höger, där den ena falangen orienterar sig mot det radikalt antiliberala och auktoritära.
Senast i februari slöt Viktor Orbán upp i sitt egentliga ideologiska sällskap vid en konferens i Rom med europeisk, amerikansk och i viss mån israelisk ytterhöger. Där fanns inte bara de italienska, spanska, polska och holländska samarbetspartier som SD (i Rom företrätt av Mattias Karlsson från partitoppen) har formellt knutits till, utan också fransk och annan extremhöger.
Inte bara Putinryssland visar ofta sympati för flera av dessa partier. Även Pekingkommunisterna kan sätta värde på att få se sådana auktoritära politiker vid makten i EU-länder. De kan där bidra till att försvaga och förhindra motåtgärder mot ökade maktanspråk från Kina.
Viktor Orbán har fått uttryckligt stöd från en svensk partiledare, Jimmie Åkesson (SD), inte minst i polemik mot Annie Lööf (C). Men en sådan present från Peking som en filial av Fudan-universitetet belyser att inom europeisk auktoritär höger kan stöd väntas från mäktigare herrar än de från Sölvesborg.
Detta borde vara skäl för en hel del eftertanke i högskoleledningar och i berörda delar av näringslivet. Både i forskning och i export och import kan samverkan med kinesiska aktörer vara högst värdefull. Men det behövs då också omdöme och ökad försiktighet vad gäller uppkomsten av mer allvarliga beroendeförhållanden och påtryckningsmöjligheter. Sådana kan annars komma att användas mot Sverige och mot andra demokratier.
Åke Wredén