Människorna i Myanmar protesterar mot militärens brutala förtryck. I händerna bär demonstranterna skyltar på vilka det står R2P. Vad betyder det?
R2P betyder Responsibility to Protect eller på svenska Skyldighet att skydda.
Uttrycket myntades av en internationell kommission tillsatt av Kanadas regering år 2000. Kommissionen – den internationella kommissionen om interventionen och statssuveränitet - skapades som ett svar på FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annans utmaning till det internationella samfundet att ta sig an de dilemman som uppstår i mötet mellan intervention och statssuveränitet.
Den konkreta bakgrunden till kommissionen och uttrycket R2P var de folkmord som hade ägt rum i Rwanda respektive det forna Jugoslavien utan att FN och i synnerhet FN:s säkerhetsråd hade kunnat samla sig till en effektiv motreaktion. Hur skulle FN:s säkerhetsråd kunna aktiveras?
Den idé om statssuveränitet som kommissionen vill förorda och som ligger under begreppet R2P är suveräniteten som ansvar i stället för suveränitet som kontroll som är den mer gammaldags innebörden.
Suveränitet som ansvar innebär tre saker: Staten ansvarar för befolkningens säkerhet och välmående; staten är ansvarig internt inför sin befolkning och internationellt inför andra stater genom FN; och för det tredje, statens tjänstemän kan ställas till svars för sina handlingar och sin underlåtenhet att agera.
Idén om suveränitet som ansvar stärks av och stärker i sin tur respekten för mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet, som i likhet med suveränitet som ansvar vill betona människan snarare än statsmakten som fokus för diskussionen om nationell och internationell säkerhet.
FN:s generalförsamling ställde sig enhälligt bakom R2P år 2005 och därmed skulle det sättas fart på säkerhetsrådet var det tänkt, i situationer när befolkningar hotades av folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning eller brott mot mänskligheten. Om inte staten själv lyckades skydda sin befolkning i enlighet med sitt ansvar eller skyldighet att skydda så skulle FN:s säkerhetsråd besluta om verkningsfulla åtgärder.
Och hur har det gått?
FN:s säkerhetsråd har på det hela taget mycket sällan använt sig av den skyldighet att skydda som övergår från staten till säkerhetsrådet om staten inte vill eller kan skydda sin befolkning. En av anledningarna till säkerhetsrådets passivitet är att de ständiga medlemmarna måste vara eniga eller åtminstone får ingen aktivt lägga in sitt veto om ett beslut om åtgärder ska gå igenom.
I Myanmar aktualiseras frågan om R2P igen efter militärkuppen i år och militärens agerande gentemot det protesterande folket. Tidigare aktualiserades frågan om R2P i förhållande till Myanmar år 2017, när hundratusentals medlemmar av folkgruppen rohingyer fördrevs från Myanmar in i Bangladesh där enligt uppgift över 1 miljon rohingyer nu bor i flyktingläger.
Om inte de här händelserna skulle förtjäna ett beslutsamt handlande av säkerhetsrådet – som FN:s generalförsamlingen skrev när högtidligen antog R2P – då skulle frågan kunna ställas vilken situation, vilken hotad befolkning som skulle kvalificera sig för det internationella samfundets skydd genom FN:s säkerhetsråd.
Men vi ser inget kraftfullt handlande från säkerhetsrådets sida. Det bidde bara ett uttalande från ordföranden i säkerhetsrådet. Visserligen å samtliga rådsmedlemmars vägnar och visserligen kritiskt mot militärens våld mot fredliga demonstranter, men inte i juridiskt bindande form och framför allt utan omröstning bland medlemmarna i rådet.
Det var ju det där med vetot. Minst en av säkerhetsrådets ständiga medlemmar motsätter sig internationell intervention i Myanmar, nämligen Kina. Och själva idén om suveränitet som ansvar har nog inte riktigt slagit an hos makthavarna i Kina, heller. Så absolut inga åtgärder kommer med all sannolikhet att vidtas av omvärlden genom FN:s säkerhetsråd för att skydda befolkningen i Myanmar.
Kommissionen om intervention och statssuveränitet var plågsamt medveten om att den här situationen skulle kunna uppkomma; kommissionen själv tillkom trots allt mot bakgrund av att säkerhetsrådet inte förmått agera verkningsfullt för att stoppa folkmord vare sig i Rwanda eller f.d. Jugoslavien.
Kommissionen sade att om inte säkerhetsrådet tar sitt ansvar att skydda finns risken dels att något eller några andra länder ingriper på egen hand utan säkerhetsrådets överinseende.
Dels finns risken att FN:s ställning och trovärdighet försvagas allvarligt.
Ställd mot Kina kommer ingen omvärld att ingripa för att skydda befolkningen i Myanmar hur mycket människorna själva än ber om det.
Då återstår bara alternativet kraftigt försvagat förtroende för FN. Tyvärr.