I mars beslutade EU att införa sanktioner mot fyra kinesiska medborgare som står i frontlinjen för Kinas fruktansvärda övergrepp mot folkgruppen uigurerna i Xinjiang. Bara timmar efter sanktionsbeslutet svarade Kina med att införa sanktioner mot tio européer och fyra organisationer. När vi hämtat oss från att bevittnat Kinas absurda ”tillbakakaka” uppstår en del frågetecken kring framtida relationer, och särskilt kring EU och Kinas investeringsavtal som förväntas träda i kraft nästa år. För att det ska ske krävs Europaparlamentets godkännande. Ska Centerpartiet rösta för ett investeringsavtal så måste Kina visa att man respekterar mänskliga rättigheter.
Kina har under en längre tid tillfångatagit mellan en till två miljoner uigurer som placerats i ”omskolningsläger”, i själva verket koncentrationsläger, i provinsen Xinjiang för att utplåna den muslimska minoritetsgruppens språk, kultur och religion. Detta genom politisk indoktrinering och kulturell assimilering. Vi vet också att kvinnorna tvångssteriliseras, utsätts för sexuella övergrepp, våldtäkt och ren tortyr.
Den kinesiska regimen förnekar ihärdigt att dessa läger existerar samtidigt som internationella rapporter varnar för att uigurerna systematiskt utnyttjas i Kinas industri – för att tillverka produkter till stora företag också i Sverige.
H&M är ett av flera företag som tagit ställning mot arbetsförhållandena i Xinjiang och anklagat Kina att bedriva tvångsarbete i provinsen. Nu har bland annat H&M blivit föremål för en omfattande bojkott som kan antas ha utlösts av EU:s sanktioner. Kinesiska mobiloperatörer, däribland Huawei, har raderat företagets app från deras telefoner, hyresvärdar upplöser kontrakt vilket tvingar flertalet H&M-butiker att stänga och kommunistpartiets ungdomsförbund har lanserat en aggressiv kampanj på sociala medier som uppmanar till total bojkott av klädkedjan.
Vi vill att EU ökar sin handel med övriga världen. Vi ska öppna, inte stänga, gränser. Det är positivt att EU är den första aktören i världen som sluter ett investeringsavtal med Kina som binder regimen till att öka investeringar i grön- och hållbar tillväxt och till att följa Parisavtalet. Men det kan inte ske till vilket pris som helst.
I början av mars hade Europaparlamentet en utfrågning med EU-kommissionens chefsförhandlare av investeringsavtalet. Centerpartiet ställde frågan om närmre ekonomiska relationer med Kina kommer göra det fortsatt möjligt för EU att sätta press på landet vad gäller mänskliga rättigheter, och om EU-kommissionen kan garantera att det inte slutar med att det är EU som i stället kommer att bli pressade av Kina. Chefsförhandlaren kunde inte svara på vår fråga.
Kina räds ingen och ingenting. Så frågan är om EU kan fortsätta att sanktionera kinesiska medborgare för brott mot mänskliga rättigheter samtidigt som vi har ett rättvist investeringsavtal med regimen? Investeringsavtalet föreskriver att Kina inte får diskriminera europeiska företag på den kinesiska marknaden. Det känns blåögt att tro annat än att regimen alltid kommer hitta ett sätt att straffa företag som kritiserar Kina. Om inte det sker öppet har den kinesiska staten fler ”förklädnader” i garderoben än Huawei, ungdomsförbundet och hyresvärdar som i fallet med bojkotten mot H&M.
Vi kommer att ta fajten för att investeringsavtalet, utöver hållbar utveckling, även villkorar respekt för mänskliga rättigheter och att Kina ratificerar International Labour Organizations (ILO) konventioner rörande tvångsarbete. Vill Kina ha ett värdefullt investeringsavtal med EU så måste man visa att man slutar förfölja, tortera och systematisk diskriminera landets minoriteter. Allt annat vore ovärdigt.