Hjälpmedel för självtestning av blodförtunnande medicin skulle kunna minska antalet onödiga fall av stroke vid förmaksflimmer, öka patientens frihet och minska landstingets kostnader. Men staten vägrar att tillhandahålla hjälpmedlen kostnadsfritt. De är för hållbara för att räknas som förbrukningsvara. Landstinget i Uppsala län har inte kunnat samla sig till beslut i frågan. Situationen är oacceptabel.
Mer än 6 000 personer i Uppsala län, varav drygt tiotalet är barn och ungdomar, behandlas i dag med blodförtunnande läkemedel.
Det mest använda medlet i dag är Waran (warfarin) som förebygger blodproppar genom att minska blodets förmåga att levra sig, så kallad blodförtunning. Denna effekt medför en ökad risk för akuta blödningar, vilket gör att många patienter är rädda för warfarin. Det är avgörande att regelbundet följa upp blodets förmåga att levra sig. Patienter som får warfarin tvingas därför att gå på kontroller, ofta flera gånger i månaden. Barn behöver ibland ännu tätare kontroller vilket innebär praktiska svårigheter för föräldrarna.
Sedan mer än 15 år finns i Sverige en mätare för hemmabruk som gör att patienten själv kan kontrollera dosen. Ökad självtestning skulle göra det möjligt för fler att behandlas mot blodproppar, fler skulle få bättre kontroll över sin medicinering och färre skulle drabbas av stroke eller allvarlig blödning i onödan.
Statens beredning för medicinsk utvärdering menade redan 2007 att självtestning skulle vara lämpligt för upp till 20 procent av alla patienter som behandlas med warfarin. Det motsvarar cirka 1 200 patienter i Uppsala län.
I dag självtestar över 8 000 i Danmark, där mätaren tillhandahålls av sjukvården som ett hjälpmedel, jämfört med endast omkring 1 800 i Sverige. Socialstyrelsen rekommenderar sedan flera år självtestning. Över hälften av alla landsting, däribland Uppsala, erbjuder i dag utbildning, men bara Stockholms och Kalmar läns landsting har beslutat att göra mätaren till ett kostnadsfritt hjälpmedel.
Ett stort antal landsting utreder nu frågan men inget har hänt i Uppsala. Särskilt slående blir detta då SKL:s programberedning ”Hur olika får det bli?” med bland annat ordförande för hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Uppsala läns landsting, Anna-Karin Klomp (KD), i en debattartikel i DN 16 april lyfter fram att det självklart inte kan accepteras att det råder skillnader mellan olika landsting och kommuner vad gäller vilka hjälpmedel som kan förskrivas eller vad de kostar den enskilde.
Att patienter eller föräldrar till patienter självtestar i hemmet skulle sannolikt vara hälsoekonomiskt effektivt, pengar skulle sparas genom färre besök på laboratorierna och ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Andra diagnosgrupper erhåller motsvarande utrustning kostnadsfritt. Diabetiker får insulinpumpar. Astmatiker får inhalatorer. De som i dag har möjlighet att självtesta för blodförtunnande medel i Uppsala är personer som har råd att själva köpa en mätare för 6 500 kronor. Föräldrar till hjärtsjuka barn kan ofta vara utsatta ekonomiskt, men trots detta har flera föräldrar bekostat en mätare själva, därför att det underlättar i vardagen.
Det finns två huvudskäl till att självtestning hittills inte tillhandahållits som ett hjälpmedel. För det första har landstingen väntat på nya mediciner mot stroke. Nu är emellertid kunskapsläget ett annat än för några år sedan. De nya läkemedlen håller på att införas men det har samtidigt gjorts klart att warfarin kommer att vara kvar som ett rekommenderat alternativ för en stor grupp patienter. Det finns heller inte några fakta som tyder på att de nya läkemedlen kommer att bli aktuella för behandling av barn.
För det andra är mätaren för hållbar för att räknas som förbrukningsvara. Detta är motsägelsefullt eftersom kostnaden för en hållbar mätare kan slås ut på många år, vilket i andra sammanhang brukar ses som en fördel. Knappast kan tanken med hjälpmedelssystemet vara att aktivt motarbeta produkter med hög kvalitet och lång hållbarhet.
Det är på tiden att hjärtsjuka barn, ungdomar och vuxna ges samma förutsättningar till ett förenklat liv som diabetiker och astmatiker.
Grundprincipen för svensk sjukvård är att den ges efter behov, och det gäller förstås även tekniska hjälpmedel. Mätaren måste nu bli tillgänglig på ett rättvist och jämlikt sätt för de patienter i Uppsala som har behov av den. Det tjänar alla på.
Ulf Grape, ordförande, Hjärtebarnsförbundet
Anders Jonzon, barnkardiolog, Akademiska barnsjukhuset
Inger Ros, ordförande, Riksförbundet HjärtLung
Bengt Wahlström, överläkare, AK-mottagningen, intern- och
lungmedicin, Akademiska sjukhuset