Varför beter vi oss så irrationellt när det gäller klimatet? Varför är klimatpolitiken så ansvarslös? Det finns välgrundad psykologisk kunskap som kan ge en del svar på de frågorna. Kunskap som kan bidra till konstruktiv diskussion och positiva åtgärder. Tyvärr används psykologiska förklaringar i stället ofta som ursäkter för passivitet.
Här tar jag upp tre populära sådana utsagor om mänskligt beteende:
- Vi tycker större förändringar är jobbiga.
- Vi gör helst som alla andra.
- Vi undviker sådant som upplevs som förluster.
Dessa påståenden instämmer de flesta i och de stämmer med psykologisk forskning och erfarenhet. De kan ibland utgöra förklaringar men håller inte som ursäkter för uteblivna klimatåtgärder. Idén att det ligger i människans natur att göra motstånd mot all förändring stämmer inte. Människan har genom historien uppvisat en enastående flexibilitet och anpassningsförmåga. Om vi begränsar oss till nutid ger pandemin många goda exempel på detta.
Utsaga två ovan är helt sann. Det har historiskt varit livsviktigt att tillhöra en grupp och social gemenskap är fortfarande avgörande för oss alla. Men det är lika sant att det ligger i vår natur som sociala varelser att vara solidariska med andra. Inte bara med de närmaste utan också med människor vi inte känner. Även här ger pandemin många aktuella exempel. Sådana exempel kan användas också för att ifrågasätta den tredje utsagan.
”Förlustaversion” är en stark kraft, väl studerad och belagd i psykologisk forskning, men att vi generellt undviker uppoffringar är en felaktig slutsats. Under pandemin var många människor villiga att avstå från sådant de värderar högt, för att hjälpa andra. Uppoffringar för andras skull har starka positiva effekter, just eftersom vi är så sociala och beroende av gemenskap och samhörighet. De här diskuterade förklaringsmodellerna gäller på individnivå, för att förstå enskilda individers agerande, eller brist på agerande. När de används på samhällsnivå, av politiker som vill ursäkta brister i politiska beslut, kan det bli allvarliga konsekvenser.
Det krävs politiska beslut för att underlätta klimatsmarta och försvåra klimatskadliga beteenden. Tänk globalt, agera lokalt. Det är en bra paroll för klimatarbete. Det har tänkts och diskuterats en hel del globalt, på FN-möten med mera. Men agerandet har brustit eller uteblivit och problemen har konstant ökat. Det konkreta handlandet måste ske lokalt överallt, också i Uppsala.
Den samlade klimatrörelsen har skänkt Greta Thunbergs nya bok, ”Klimatboken”, till alla riksdagsledamöter. Ett bra initiativ, jag hoppas att de läser den. Jag hoppas att alla kommunfullmäktigeledamöter i Uppsala också läser den (åtminstone några av de 440 sidorna), men framför allt att de agerar. Det finns mycket som går att göra.
En avgörande åtgärd för klimat och miljö är att minska utsläppen från biltrafik. Bilresande måste minska och resande med kollektivtrafik och cykel måste öka. Avgörande för biologisk mångfald är fler och bättre parker och andra grönområden. Kunskapen om nödvändiga åtgärder finns. Finns modet, viljan och handlingskraften? Greta Thunberg betonar ständigt vikten av kunskap och av att lyssna på vetenskapen. Men hon förstår att det inte räcker med naturvetenskapliga fakta.
I boken, som innehåller bidrag från 100-talet forskare, ingår avsnitt om psykologi och beteendeförändring. Och om hopp. För att vi ska använda vår kunskap i handling behövs det tro och hopp att förändring är möjlig. Här kan politiska beslut underlätta. För att ge konkreta positiva exempel och för att stödja organisering, sociala aktiviteter, delaktighet, dialog, påverkan och medbestämmande. Jag avslutar med att citera några ord ur Gretas slutord i ”Klimatboken”: ”Hopp är något man måste förtjäna och skapa. Hopp är att agera.”