Nu börjar det närma sig jul. En tid som ska vara fylld av lycka och tid med familjen. För några år sedan var julledigheten och firandet av jul och nyår det som skapade en stor svart boll i magen på mig och panikångestattackerna duggade tätt. Det är en tid på året då allt ska vara underbart men i realiteten är det den värsta tiden för de som har det destruktivt hemma. Om du har en familjemedlem som slår och/eller har ett missbruk så är det här den värsta tiden på året. Förväntningarna är höga på att det ska bli ett magiskt firande men i realiteten så är det ett helvete av isolering.
I dessa tider är det extra viktigt att prata om mäns våld mot kvinnor och barn. Den här typen av våld är tabubelagt att prata om. De som lever i det skäms och skuldbelägger sig själva. Samtidigt är hoppet så starkt att dina försök till förbättring ska få honom att ändra sig, att bli den där fantastiska mannen som han egentligen är. Jag vet alltför väl för jag har själv varit där, men det som jag framförallt vill belysa med den här texten är att vad som händer med den som lyckas ta sig ur. Vad som händer när en har tagit modet till sig och vågar polisanmäla. När en officiellt sett i samhällets mening blir målsägande, det vill säga brottsoffer.
När jag har genomgick min första rättsprocess blev jag den samordnande spindeln i nätet. Om du saknar erfarenhet är det nog lätt att tro att rättssystemet, kommunicerar med andra samhällsinsatser när det kommer till skyddsinsatser och andra åtgärder. Tyvärr är inte det verkligheten. Det finns ingen samordning där för att hjälpa dig som brottsoffer.
De dagar som jag var tvungen att vänta på besked under rättsprocessen som då främst handlade om att min förövare skulle vara fortsatt frihetsberövad eller inte. Beslut som fattades om honom och främst utifrån hans rättigheter som tilltalad. Beslut som gällde honom men som kunde få förödande konsekvenser för mitt liv och min säkerhet.
Under en period på några månader kom dessa besked med en intervall på ungefär 14 dagar. Dessa dagar hade jag en akutväska packad i fall att rättssystemet skulle ta ett beslut om min förövare som eventuellt satte mig i fara, men jag hade också telefonen i högsta hugg. När telefonen väl hade ringt och jag hade fått besked hann jag inte ens andas ut innan jag var tvungen att börja ringa vidare på min telefonlista. Besked skulle lämnas vidare och bedömningar skulle göras. Nya telefonsamtal med besked som jag skulle lämna vidare. Är detta verkligen rimligt?
Räcker det inte att som målsägande sitta flera timmar i polisförhör, bidra till polisutredningen genom att skicka in stödbevisning och att bli kallad på kompletterande polisförhör via telefon i tid och otid? Jag frågar mig: Är det dessutom rimligt att behöva ha en samordnad funktion ovan på det? Hur väl går det ihop med den utbredda bilden i samhället om att en våldsutsatt kvinna är en person som är svag och ligger på samhällets botten?
Jag har turen att, trots alla mina trauman av att ha levt i en våldsam relation, vara högutbildad, en aktiv samhällsmedborgare, ha svenska som modersmål och ha bra stöttning av både professionella och mitt privata nätverk. Trots alla dessa privilegier så var det väldigt tufft för mig att ha den samordnande funktionen. Jag vill inte tänka på hur det går för de medsystrar som inte har det.
Sverige må vara världens minst ojämställda land men på det här området behöver det verkligen ske förändring om vi inte vill ha fler kvinnor som dödas av en närstående man eller få fler barn som får bevittna när pappa slår och i de värsta fallen även mördar mamma.