I SVT:s Agenda söndagen den 30 maj gillrade programledaren Camilla Kvartoft en fälla för centerledaren Annie Lööf. Gång på gång efterlyste Kvartoft ett klarläggande om Centerpartiet verkligen skulle vara ovilligt att efter nästa val ta stöd från Vänsterpartiet och till slut höjde hon den laddade pistolen och frågade rent ut om Annie Lööf kunde lova väljarna att inte budgetförhandla med Vänsterpartiet. Men Annie Lööf var tillräckligt slipad att inte gå i fällan utan försäkrade bara med, som det brukar heta när man karakteriserar partiledarnas retorik, ett gökurs regelbundenhet att Centerpartiet skulle gå till val på sin liberala politik och söka stöd i den breda politiska mitten för att kunna genomföra detta program.
Som vi alla förstår har politikerna medietränats att inte upprepa gamla misstag att binda sig i fråga om samarbetsparters. Att detta bör undvikas lärde vi oss av 2018 års långa regeringskris. Bland annat hade Annie Lööf lovat att hellre äta upp sin vänstra sko än bli ett stödparti för Socialdemokraterna. I det jag brukar kalla en samarbetsdemokrati som den svenska kan man inte som då skedde stänga alla dörrar till höger och vänster. Det bäddar bara för löftesbrott eftersom ett koalitionsbyggande är nödvändigt för att bilda regering (se min bok om bakgrunden till regeringskrisen Konsten att bilda regering när ingen har majoritet, Daidalos 2020).
Till samma slutsats kom mina kolleger, när de litet senare på förslag av talmannen Andreas Norlén gjorde sin utvärdering av samma kris. Jag citerar: ”En av de viktigaste lärdomarna är enligt vår mening att partierna inte bör göra alltför kategoriska utfästelser i regeringsfrågan i ett politiskt system av Sveriges typ. Att regeringsfrågan och dem sakpolitiska inriktningen inte avgörs på valdagen utan genom förhandlingar efter valet är en naturlig följd av vårt politiska system” (Jan Teorell; Hanna Bäck, Johan Hellström & Johannes Lindvall 134 dagar. Om regeringsbildningen efter valet 2018, Makadam 2020, s 259).
Om politikerna ska låta sig bindas av väljarna eller stå fria att göra sina egna bedömningar är en klassisk frågeställning, som går tillbaka till mitten av 1700-talet då striden stod om ”det imperativa mandatet”. Kunde Stockholms borgerskap instruera sin riksdagsman i tronföljdsfrågan eller hade denne rätt att votera efter eget skön? Det imperativa mandatet avvisades till slut och detta har sedan blivit huvudlinjen i den svenska författningsutvecklingen. På 1970-talet spetsades frågan till, när Thorbjörn Fälldin inför väljarna bedyrade att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han var beredd att dagtinga med sin övertygelse och ladda nya kärnkraftsaggregat – med resultat att det blev ett förtroenderas för hans parti, när löftet inte kunde hållas. Min genomgång av svensk politik under de senaste 130 åren mynnar ut i en plädering för politikern som väljarnas ”förtroendeman” med frihet att självständigt finna de samarbetspartners som behövs för att genomföra den politik väljarna förordat (se slutkapitlet i Ideologi och strategi, Carlsson 2017).
Men har inte väljarna rätt att få veta vilken regering som de olika partierna vill söka bilda? Onekligen är intresset stort, lika stort som intresset för vilket lag som kommer att vinna mästerskapet i en fotbollsturnering. Men i ingetdera fallet är förhandsbesked möjliga. Att i en samarbetsdemokrati i förväg tala om hur en regering ska se ut är att föregripa valresultatet och ringakta väljarna.
I en representativ demokrati innebär rollfördelningen mellan politiker, väljare och journalister att politikerna begär väljarnas förtroende för sitt program, journalisterna utreder oklarheter och mörkningstendenser och väljarna utövar sin domarroll. Den kritiskt granskande journalistiken är inte minst viktig i en tid av systematiska försök till desinformation och faktaresistens. Men det är en sak att analysera politikens innehåll, en annan sak att i förväg söka förmå partiledarna att binda sig i samarbetsfrågan. I det senare avseendet bör de stå fria, ja att göra strategiska bedömningar är just själva politikerjobbet kan man säga, det exklusiva politikerjobbet. Så låt oss slippa taktisk självbindning och löften om att äta upp sina skor. Man kan lära av historien, det har uppenbarligen åtminstone Annie Lööf gjort. Om inte, är risken stor att den politiska klassen i fortsättningen främst kommer att bestå av barfotabarn (med matsmältningsproblem).