Den stridbare journalisten George Monbiot kommer till Uppsala den 24 november för att presentera sin bok, “Regenesis – Feeding the World without Devouring the Planet”. Han riktar skarp kritik mot jordbruket och menar att allt jordbruk är dåligt. Antingen är det intensivt och miljöförstörande eller extensivt och miljövänligt, men behöver mer mark vilket är lika illa eller ännu värre. Allra värst är betande djur.
Monbiots alternativ är att vi skall ta så mycket mark som möjligt ur produktion och i stället producera livsmedel med modern teknik. Det mesta eller all djurproduktion ska upphöra. Däremot ska vi fortfarande odla grönsaker och flerårig spannmål, veganskt och regenerativt. Till och med för en övertygad ekomodernister är det antagligen litet väl oaptitligt att bara äta renframställda näringsämnen.
Det finns många skäl att kritisera jordbruket, men Monbiots kritik av jordbruket bortser ifrån att de flesta traditionella jordbrukssystem har varit mycket hållbara. Många av de asiatiska risodlingssystemen, tropiska skogsträdgårdar, sydeuropeiska silvopastorala landskap, Nordens kobaserade blandjordbruk, pastoralister av många olika slag (inklusive renskötare), aztekernas chinampas, hopiindianernas jordbruk och fäbodbruket visar alla att “hållbarhet har varit så självklart att man inte ens behövde ett ord eller en teori för det” som den tyske miljöhistorikern Joachim Radkau skriver i boken Natur und macht. I själva verket har många traditionella jordbrukssystem varit just så regenerativa som Monbiot förespråkar.
Många av dessa jordbrukslandskap utgör också utomordentligt rika ekosystem. Även om jordbruket har orsakat många arters utdöende har det också skapat ny biologisk mångfald, där mångfalden i jordbrukets växt- och djurarter har varit långt större än bland deras vilda släktingar. Att det industriella jordbruket nu i snabb takt ersätter denna mångfald med en globaliserad enfald är onekligen värt kritik.
Monbiot anser att betande djur är extremt ineffektiva. Visst kan man se dem som ineffektiva om man ser dem som fodermomvandlingsmaskiner. Det perspektivet bortser dock från att vi inte alls kan äta det som de betande djuren kan äta och att kvaliteten på de livsmedel vi får från djuren är mycket hög. Odlingen av vall till foder binder också stora mängder kol i jorden och bidrar till att upprätthålla jordens produktionsförmåga. Den mänskliga interaktionen med betade djur rymmer också många andra värden än rent produktionsmässiga.
Rewilding (förvildning), skogsplantering och naturskydd förs fram som alternativ till betande djur, men det är i stort en falsk dikotomi, även om det självklart finns områden i världen (exempelvis i tropiska regnskogar) där betesdrift är negativt för den biologiska mångfalden. Naturbetesmarkerna i Sverige är några av våra absolut rikaste miljöer och de svenska fjällen är också betesmarker. Att vi har låtit större delen av våra betesmarker växa igen har orsakat stor förlust av biologisk mångfald. Beteslandskapen är miljöer som de flesta människor tycker är vackra. Betande tamdjur kan mycket väl samsas med mängder av annat vilt och deras gödsel är ett rikt skafferi för mängder av organismer.
Monbiots främsta alternativ till jordbruk och boskapsuppfödning är industriellt framställda proteiner och fetter. Men många av de föreslagna teknikerna kräver avsevärda resurser. Mikrobiellt elektroprotein kräver mer än 10 kWh elektricitet per kilo protein och är mycket dyrare än sojabönor medan mykoproteiner odlat i tankar (som quorn) fortfarande är beroende av jordbruket för att få fram svamparnas mat. En nyligen publicerad forskningsartikel av forskare från Stockholm Resilience Center konstaterar att många av de nya matproduktionsteknologierna som förespråkas med miljöargument saknar bevisade miljöfördelar.
Med tanke på att George Monbiot är en skarp kritiker av den kapitalistiska marknadsekonomin är det särskilt märkvärdigt att han förespråkar ett system där kapitalistiska storindustrier kommer att ersätta den miljard människor, de flesta småbönder eller pastoralister, som arbetar i jordbruket i världen.