Sverige bör utträda ur unionen. Vårt medlemskap leder bara till att den centrala nivån betraktar oss som mjölkko och att vår nationella identitet hotas.
Det låter som Jimmie Åkesson men är ett sammandrag av Gustav Vasas argument mot Kalmarunionen. Denna sammanslutning bestod från år 1397 till år 1523 och var en förening mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige och innefattade därmed också Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Den utgjorde den mest omfattande politiska sammanslutningen i Nordens historia och var det största riket i det samtida Europa. Unionen grundades vid ett möte i Kalmar med drottning Margareta som inledande samregent. Unionen var främst ett försvarsförbund mot Kontinentaleuropa men också en potentiell stormarknad för fredlig handel och ekonomisk utveckling.
Trots stundom våldsam opposition med åtföljande utrensningar och bestraffningar, av vilka Stockholm blodbad var den mest drastiska, bestod unionen som sagt i mer än ett sekel, till dess Gustav Vasa ledde det svenska uttåget. Gustav var en råbarkad barbar som under sin ungdom insupit Machiavellis svekfulla och blodtörstiga fursteråd och som senare som regent skulle styra vårt land efter denna lära.
Uttåget ur unionen följdes av århundraden av krig mellan de forna unionsländerna, nationell isolering, kulturell nedrustning, plundring av kyrkan, stängning av universitetet och brutal strafflagstiftning. Under årets 500-årsjubileum av unionens upplösning har dessa följder av den dåtida Swexit i allmänhet förbigåtts med tystnad och hyllningstal har hållits om den svenska nationens födelse som om de vore skrivna av Gustavs skicklige propagandist krönikören Peder Svart själv, biskopen som under generationer förskönat svenska folkets bild av fäderneslandets grundare och hans äventyr i Dalarna.
Liksom Europeiska unionen var Kalmarunionen ett fredsprojekt. Det hindrar inte att olika aktörer utnyttjat projekten för att främja sina intressen. Drottning Margareta ville stärka kungamakten, adeln – dit Gustav Vasa hörde – motsatte sig sådan centralisering (till dess han själv blev kung). EU:s idégivare Jean Monnet hittade en listig metod att i smyg, utan att saken ställdes på sin spets, driva unionen mot federalism. EU-motståndarna av olika kulörer motsätter sig en sådan utveckling.
Nu öppnar Europaparlamentarikern Charlie Weimers (SD) för att Sverige kan utträda ur unionen. Den här gången hade propåerna ingen framgång men ledande sverigedemokrater har upprepat talet om ett utträde, om maktkoncentrationen till Bryssel fortsätter.
Kan man lära av historien? Om vi inte tar intryck av det ångerfyllda Storbritannien efter Brexit kan vi kanske lära oss någonting av upplösningen av Kalmarunionen? Inte så mekaniskt att historien i alla avseenden skulle upprepa sig men, skulle jag vilja säga med den amerikanske historikern Timothy Snyder ord, väl så att historien på ett mera allmänt plan ger lärdomar för framtiden. Det vi då kan tillägna oss är att samarbete är bättre än konfrontation.
I ett världspolitiskt läge med allt mörkare horisonter är det angeläget att inse att vi har ett gemensamt intresse med våra grannländer. Inte utan skäl har vårt utträde ur Kalmarunionen kallats det största misstaget i Sveriges historia. Sverigedemokraternas dröm om ett utträde ur EU skulle vara en liknande blunder. För alltjämt är det så att vad som är bäst för ett integrerat Europa är också bäst för Sverige.