Jag känner att det får vara nog nu för jag vill helt ärligt inte att Sverigedemokraterna ska bli ett nytt skolparti, skriver Emilia Friberg.
Under Almedalsveckan deklarerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att hans parti ska bli det nya skolpartiet. Som legitimerad och yrkesverksam lärare så blir jag orolig eftersom Åkesson utmanar de värden som det svenska samhället och den svenska skolan vilar på.
För att använda Jimmie Åkessons populistiska ordval så är min arbetsplats tvångsintegrerad. För oss som jobbar där och eleverna som går där, är det en kommunal grundskola med väldigt blandat elevunderlag. I mitt klassrum finns allt från elever vars föräldrar är analfabeter till professorsbarn och alla däremellan. Det är vår vardag och hos oss är alla välkomna oavsett om du har ett kors runt halsen, skosnören med regnbågsflaggan, slöja, keps, feministiska klistermärken eller kör Epa. Det är inte ett problem utan snarare vår styrka, för det gör att elever som aldrig annars hade träffats får möjlighet att faktiskt göra det oavsett om de bor i villa, på bondgård eller i höghus.
När jag känner att jag blir utmanad av elever i min yrkesutövning handlar det inte om att min skola har otydliga regler. Vi har 17 ordningsregler som är beslutade av rektor. Det är så många att knappt jag kommer ihåg alla. Utifrån Jimmie Åkessons logik borde det aldrig vara rörigt på min skola, men så utopisk är tyvärr inte verkligheten.
Min stillsamma undran som högstadielärare är: Vad kommer syftet att vara med de nationella ordningsregler som Sverigedemokraterna vill införa? En aning cynisk tanke är att syftet kanske är att våra ungdomar ska gå i en skola där Jimmie Åkesson leder och alla andra följer. Eller? Att tro att nationella ordningsregler skulle vara det som svensk skola är i störst behov av just nu är inte bara naivt utan helt verklighetsfrånvänt.
Jag kan intyga att det är en utmaning att hålla ordning i ett klassrum med 31 elever, men det är inte bristen på ordningsreglerna som är problemet. När jag har ett tjugotal elever i klassrummet så blir den uppgiften oerhört mycket lättare. Eleverna är tysta när de förväntas vara det och pratar när jag vill att de ska göra muntliga övningar. Det finns rimliga förutsättningar för mig att genomföra mitt jobb och de största vinnarna är eleverna.
Risken om vi lärare misslyckas med fostransuppdraget är att vi får en hel generation av rättshaverister. Att vara medborgare i ett demokratiskt land handlar inte bara om rättigheter utan också om skyldigheter. Den demokratiska medborgarens skyldighet är inte att skrika högst eller att höras mest, även om den är i sin fulla rätt att göra det. Om kommande generationer av vuxna inte får lära sig att samspela tillsammans med andra och på ett respektfullt sätt kunna diskutera, är framtiden mörk för moder Svea.
Jag känner att det får vara nog nu för jag vill helt ärligt inte att Sverigedemokraterna ska bli ett nytt skolparti. Jag vägrar att bli en marionett i SD:s skola. Grundbulten i svensk skolas uppdrag är att den vilar på demokratisk grund. Lösningen i en väl fungerande demokrati kan aldrig vara att säga till våra barn och ungdomar ”vet hut och håll tyst!”.
Läraruppdraget är tufft redan i dag och SD:s förslag skulle bara förvärra situationen.
Jimmie Åkesson och jag tycks inte leva i samma verklighet. Handlar slöjförbudet om att SD vill att mina kollegor som är praktiserande muslimer och väljer att bära slöja inte ska få arbeta i skolan? Har vi som samhälle med pågående lärarbrist råd med det när vi som jobbar i skolan redan går på knäna? Jag vill ha fler kollegor inte färre.
Populism är enkelt. Investeringar i skolan är svårt. Att lyssna på oss lärare är tydligen ännu svårare. Det kan kännas tryggt att likt en struts stoppa huvudet i sanden men problemen kommer ändå att finnas kvar när det är dags att sträcka upp halsen och andas.