Vi separerade för ett par år sedan och några gånger per år får jag frågan om vi ska bli ihop igen. Jag vet inte, fungerar det ens att lappa ihop något som redan är väldigt trasigt? Jag inser nu genast att det krävs two to tango som man säger och att ni nu endast får läsa delar av min version av förhållandet. Men platsbanken och diverse rekryteringssidor står fulla sida upp och sida ner, av jobbannonser för vårdyrket, så det kan rimligtvis inte bara vara jag som upplevt samma sak i vår relation.
Alla har nog någon gång avslutat någon form av relation till någon/något som upptar ens tid utan att ha fått någonting tillbaka.
”Kan ni städa (läs duscha av vätskevagnarna) under natten, drick endast 2 koppar kaffe per dag (vi har inte råd med mer), kan du stanna lite längre i dag och ta ett extrapass på lördag”, är ett axplock av frågor och krav jag fått av min andra hälft som anställd av regionen. Är jag ledig någon dag i veckan så plingar det till om sjukluckor och turbyten i mobilen Är detta ett hälsosamt förhållande? Försök att se mig (bekräfta!). Nä, det är klart att jag förstår att regionen inte kan se och bjuda sina 8000 anställda frukost på sängen varje morgon. Det är inte där problemet ligger. Men det handlar om att bli sedd och lyssnad på. Hur mycket bör jag ställa upp (arbeta extrapass/ta extrauppgifter) för att DU ska se mig?
Man går inte ur ett förhållande för att något inte funkat under en kortare tid. Energin tar slut, till slut.
Kan vi snacka om det här emellan fyra ögon? Nej, det räcker inte med någon jäkla enkät som medarbetarna fyller i årligen. Vi behöver ses personligen, förslagsvis några stycken av oss som arbetar för andra arbetsgivare i dag och de som fortfarande har en relation med dig. Det är jättejobbigt att prata om det som är jobbigt, men om du vill få det att fungera igen så bör väl båda försöka? Men vi ska självklart snacka om det som också är bra och som gör att vi blir glada i en relation med varandra. Ibland kan det tyvärr uppfattas som att HR
(Human Resources) arbetar som Europaparlamentet och att allt sker bakom stängda dörrar. Det medför att barriären växer mellan oss på ”golvet”, kan vi inte börja ses oftare? Eftersom jag antar att röda mattan inte kommer rullas ut för mig genom denna lilla skrivelse, så tänkte jag helt enkelt diskutera i korthet vad vi behöver jobba på.
Pengar. Jag förstår att vi kostar, både medarbetare och patienter. Vård kostar tydligen, men till vilket pris? För att vi ska fungera ihop, och då tänker jag även långsiktigt, så måste Du våga satsa på mig och jag kommer att kosta pengar. Men du kommer få tillbaka, jag lovar.
”Åh nej, tänker du, nu kommer tjatet om högre lön igen”. Nej, det gör det inte, den här relationen kräver självklart lite lön regelbundet, det fattar ju alla, sen om du vill ”krydda” lönen lite extra så klagar nog ingen men det är inte där svaret ligger, även om lönen är viktig. Sammantaget, borde jag kosta mer att ha som konsult hos er än tvärtom.
Tid. Det handlar om att du ger mer av din ti till mig. Att jag exempelvis på arbetstid får läsa en kurs, det vill säga få tid till att utvecklas i mitt arbete, få tid till att uppdatera mig om den senaste forskningen i det jag arbetar med, hinna diskutera med en kollega hur denne gjorde den där smarta lösningen. Jag vill därmed inte städa och duscha vätskevagnarna/sköljen. Våra x antal år av erfarenhet inom yrket och universitet gör det nästan skrattretande vad man slösar med kompetens. Skapa tid till andningspauser/återhämtning på jobbet. Likväl som man i dag trycker in patienter i ett dagligt operationsprogram behöver även vi som arbetar med detta, någon form av annan paus än en kvart hit och dit, känslan blir annars likt en ”löpande band-industri-känsla”. Att det sedan snackas personcentrerad vård, är en annan femma, kanske borde vi prata mer om personalcentrerad vård?
Kompetenshöj medarbetarna och skapa ytterligare karriärvägar. Detta är något som man nationellt bör utarbeta riktlinjer för. Vi vill ständigt utvecklas och växa inom yrket, det gör att vi mår bra som personer för att sedan kunna orka/vilja vara kvar med er. Tas all kompetens tillvara? Det finns medarbete, som arbetat länge och väl, för att såväl kunna undervisa både nya medarbetare och användas inom olika befattningar. Hur kommer jag vidare i min karriär även om jag inte vill bli avdelningschef eller nödvändigtvis forska?
Återhämtning. Frågan som ständigt är aktuell. Vi arbetar och möter människor i olika trauman, äldre, unga, sköra och sjuka. Det ger så förbaskat mycket att kunna hjälpa någon, men det tar också samtidigt energi. Det är en energi som jag inte riktigt uppfattar att du förstår att vi behöver fylla på igen. Här måste du, eventuellt min framtida arbetsgivare, tänka om. För jag vill inte vara gift med dig. Jag vill att du ger mig tid att vara ifrån dig (även på sms). Anledningen till denna krias huvudrubrik, är just att man skulle kunna uppfatta oss vara i ett ojämlikt äktenskap, där vi ständigt kör slut på varandra.
Jag lever inte för mitt arbete (även om jag gör ett bra jobb och gillar arbetet), är dagens sanning och som jag kan förstå, sätter morgonkaffet i halsen på många av 40-talisterna. Precis som att forskning och nya behandlingar tas fram måste ni även modernisera ert sätt att vara goda arbetsgivare.
Det försöks gång på gång genomföras tappra försök till hälsosamma scheman, men det lyckas inte helt. Vet du varför? Du måste vara ännu djärvare! Jag vill helt enkelt känna mig mer speciell än en schemarad som du måste täcka och stoppa in i tomma rader. Jag får, framförallt som konsult, råd till att kunna få den återhämtningen.
Avslutningsvis, våga satsa större, du kommer vinna på det!
Ps. Jag har en mängd andra idéer och tankar angående ämnet, har du lust för en träff?