Den 23 maj i år maj hölls ett välbesökt offentligt möte om Eriksbergsskolan och Eriksbergsbiblioteket i skolans matsal. Det skedde efter att UNT meddelat att skolan skulle rivas och biblioteket stängas. På mötet deltog ett antal tjänstepersoner från Uppsala kommun och från fastighetsägaren Skolfastigheter, samt de två kommunalråden Erik Pelling (S) och Eva Christiernin (S).
På mötet framgick att inget beslut om rivning var fattat. Det som sades var att skolan är väldigt sliten och i stort behov av upprustning. Det stod också klart att Eriksbergsskolan inte har några mögelproblem, vilket i andra fall har varit ett argument för rivning. De problem som nämndes var i stället gamla stammar, gamla elinstallationer, dålig ventilation och liknande, alltså sådant som man normalt åtgärdar genom renovering.
Dock lyftes ett annat argument för rivning. Det hävdades att skolan är för liten för att kunna ta emot den mängd elever som väntas framöver när en tänkt, men ännu inte påbörjad, utbyggnad och förtätning av stadsdelen har skett.
När det gällde biblioteket lyftes att det var ekonomiska skäl som låg bakom beslutet om stängning. I kulturnämndens och bibliotekschefens budget finns inte längre utrymme för det bibliotek som har funnits sedan stadsdelen var nybyggd i början av 1960-talet.
När det gäller skolan finns ett beslut om att stoppa intag av nya elever från höstterminen 2024. Däremot finns ännu inga besked om vad som ska hända med skolans byggnader. Det inger oro.
Vi menar att en rivning vore ett hårt slag mot hela stadsdelen Eriksberg som under en lång period (6 år har uppgivits) varken skulle ha en högstadieskola eller ett bibliotek. En rivning skulle innebära att en idag väl fungerande skolverksamhet slås sönder. Stadsdelens invånare, och inte minst barnen, mister ett bibliotek som varje år förmedlar tiotusentals boklån. En rivning med efterföljande nybyggnation innebär också ett slöseri med resurser och en stor klimatpåverkan. Det går emot alla tankar på social och miljömässig hållbarhet.
Vi anser att Eriksbergsskolan måste kunna byggas till utan att riva befintliga byggnader. Kring skolan finns ännu stora ytor. Men nybyggnation bör bara ske om det verkligen finns ett behov, och då med stor hänsyn till byggets miljökonsekvenser.
När vi ser på förslaget om rivning av Eriksbergsskolan i ett större perspektiv, noterar vi att ett par av Uppsalas högstadieskolor, Brantingsskolan och Tiundaskolan, redan har rivits. Och nu ligger alltså Eriksbergsskolan i farozonen. Gemensamt för dessa tre högstadieskolor är att de alla byggdes omkring 1960. Det är uppenbart att kommunen misskött sina skolbyggnader under många år, oberoende av vem som styrt, och så till den grad att rivning gång på gång uppfattas som den bästa lösningen.
Vi menar att Uppsala kommun måste bli mycket bättre på att förvalta våra gemensamma fastigheter, inte minst våra skolfastigheter. Det är uppenbart att skolor kan användas under långt längre tid än 60 år. I Uppsala finns många exempel – som Vaksalaskolan, Domarringen och Katedralskolan. Och 1960-talets skolbyggnader är inte mindre värda att vårda och bevara.
Vårt budskap är att renovering, inte rivning, måste var det första alternativet när skolor och andra byggnader har brister. Vid bedömning av skolor och andra kommunala fastigheter måste även andra värden och funktioner än rent byggnadstekniska vägas in. Hänsyn måste tas till de sociala, kulturella, och arkitektoniska värden som byggnaderna bidrar med till den stadsdel där de är belägna. Långa nedstängningar av skolor bör undvikas. Vid nybyggnation måste kommunen se till att byggtekniker och konstruktioner används som håller över tid.
Uppsala kommun har höga mål för hållbar utveckling och Uppsala kommun strävar mot att bli europeisk kulturhuvudstad. De ambitionerna för kultur och hållbar samhällsutveckling måste märkas också i en äldre stadsdel som Eriksberg.
Värna socialt hållbara stadsdelar med fungerande skolor och bibliotek.