Sverige är ett fantastiskt land att leva i där egen ansträngning och samhällets stöd ger möjligheten för varje individ att ta sig i princip hur långt som helst. Kortfattat kan man säga att en bra integration består av fyra delar: jobb, språk, värderingar och att ställa krav. Den svenska integrationspolitiken har däremot präglats av kravlöshet under alldeles för lång tid. Det behöver vi ändra på om vi ska ha någon chans att ta oss ur integrationskrisen. Själva syftet med att ställa krav på varje individ är inte för att vara besvärlig utan snarare tvärtom, att ta tillvara på varje individs förmåga och att bry sig.
För så sent som för ett par år sedan var det kontroversiellt att uttala sig om att nyanlända personer måste göra rätt för sig i Sverige för att kunna bli en del av majoritetssamhället. Den naivitet som har funnits i Sverige där man inte har vågat tala klarspråk kring kopplingen mellan migration och integration har gjort att situationen sedan några år tillbaka har blivit ohållbar. Ett kvitto på det är det växande utanförskapet i flera av våra stadsdelar, en långtidsarbetslöshet som är nära 200 000 personer, ett bidragsberoende och en kriminalitet som vi inte har skådat tidigare.
Hur kommer det sig då att vi har cirka 675 000 utrikesfödda som inte är självförsörjande och att vi dag för dag ser att färre och färre behöver försörja fler och fler? Vänsterfalangen kommer på denna fråga argumentera för att arbetsmarknaden är rasistisk och beskylla samhället för att inte ha erbjudit människor jobb. Det är en alldeles för förenklad bild att sätta på ett problem som är betydligt mer omfattande än så. Andra argumenterar för att enkla jobb är lösningen på hela problemet. Men Sveriges bristyrken finns inte inom de enkla jobben. Jobben som kräver utbildning är där vi har arbetskraftsbrist, så som ingenjörer, sjuksköterskor och lärare för att ta några exempel. Svaret på frågan är därför att det till allra största del är kompetensbristen bland de utrikesfödda som är det huvudsakliga problemet. Arbetsgivarna söker rätt kompetens men kan inte hitta personer som är tillräckligt kvalificerade. Det kommer därför vara fundamentalt att människor vidareutbildar sig för att senare kunna ta jobb där vi har arbetskraftsbrist. Vi kommer inte kunna förlita oss på enkla jobb om vi samtidigt vill att Sverige ska vara konkurrenskraftigt gentemot omvärlden, utan det ska snarare ses som en tillfällig lösning.
Svensk integrationspolitik har också brustit i att ställa krav och skapa incitament för människor att lära sig det svenska språket eller att genomföra en fullständig samhällsorientering. De frukter som det svenska språket medför med förståelsen för de rättigheter, skyldigheter och sociala koder som råder i Sverige ska naturligtvis vara ett krav för att få ett permanent uppehållstillstånd. Samtidigt behöver vi se till att samhällsorienteringen blir obligatorisk. Om vi på riktigt vill att människor ska bli en del av vårt samhälle borde inte det vara någon dispyt alls. Krav på närvaro och kunskapsprov med kunskapsmål på SFI och på samhällsorienteringen möjliggör just detta.
Det går att ta itu med integrationskrisen i Sverige om vi är tydliga med att människor måste anpassa sig till hur vi lever i Sverige, att en egenförsörjning är viktig för att alla ska vara med och bidra till vår gemensamma välfärd utifrån bästa möjliga förmåga, samt att vi uppvärderar det svenska språket. Att skapa incitament för människor att göra sin plikt för att sedan kräva sin rätt är viktigare nu än någonsin tidigare.