Jag vill börja med att tacka Katarina Kieri för inlägget och även välkomna denna diskussion kring integration. Frågan är angelägen i dag, då vi har ett samhälle med växande klyftor, inte minst mellan infödda och utlandsfödda medborgare när det gäller exempelvis vilka som är i arbete.
Det perspektiv som Kieri bidrar med är viktigt; minoritetens rätt att behålla och värna sina kulturella traditioner.
Men hon slår in öppna dörrar. I min krönika beskrev jag min erfarenhet av att på sommarkollo ha fått förvärva kunskaper om svensk majoritetskultur och önskade samma fantastiska möjlighet för andra barn med utlandsfödda föräldrar.
Det står jag fast vid. Det handlar om att lägga till något, inte ta bort eller tränga undan något annat.
Katarina Kieri förväxlar ofrivillig assimilation av tornedalingar med den självklara ambition som varje immigrant i ett nytt land rimligtvis måste ha – att orientera sig i och förvärva kunskaper om den nya kulturen.
Vad gäller integration har Kieri och jag alltså olika uppfattningar. Jag ser inget fel med att i viss mån anpassa sig till det land man flyttar till. Det är snarare en nödvändighet för att kunna leva i, och bidra till, det samhället på ett rimligt sätt.
Detta innebär inte att ge upp sina rötter, sin religion eller kulturella identitet från hemlandet.
Naturligtvis ska nationalstaten kunna rymma flera minoritetsgrupper och kulturer. En fullständigt enhetlig kultur har vi aldrig haft i Sverige. Det är inte bara en otäck utan också direkt orealistisk tanke.
Sverige var däremot avgjort kulturellt mer homogent år 1984 än det är i dag, av det enkla skälet att vi har ett större antal invandrade medborgare i dag, från många olika delar av världen. Något som jag betraktar som positivt.
Det kräver också strategier och policies så att människor som är nya i landet släpps in i samhället, förvärvar kunskaper om det och känner sig delaktiga.