Alla samhällsdebatter tjänar på att ha ett historiskt perspektiv då det även belyser, problematiserar och nyanserar dagens frågor och problem. Det senaste inlägget från landets utbildningsminister angående den högre utbildningens dimensionering och prioritering är inget undantag.
”Ansvällningen på den fria sektorn är anmärkningsvärt stor. Den innehåller dessutom ett mycket fritt botaniserande mellan ett flertal ämnen under i många fall avsevärd tidsrymd varvid kompositionen slutligen ofta leder fram till att vederbörande fortfarande är lika desorienterad om yrkesvalet och inriktningen mot arbetsmarknaden som vid universitetsstudiernas inledning. Om man bortser från samhällets kostnader måste den rådande ordningen te sig synnerligen kaotisk och diffus för den studerande.”
Nej, det är inte ett citat hämtat från en liberal utbildningsminister 2024. Citatet är hämtat från ett remissyttrande på UKAS förslag om fasta studiegångar 1968. Remissvaret är skrivet av Landsorganisationen i Sverige (LO) och får i den här texten illustrera historielösheten i dagens utbildningspolitiska beslutsfattande.
Under 1960-talet ökade kraven på att utbildningarna vid de filosofiska fakulteterna skulle knytas till en konkret arbetsmarknad. Samtidigt ökade också studentantalet lavinartat vid samma fakulteter. Lärosätena sökte i sin tur argumentera för, och värna om, utbildningarnas olika innehåll, syften och mål. Göteborgs universitet skriver till exempel att den högre utbildningen också bör fylla ”en viktig uppgift för den som främst söker kunskap av allmänbildningskaraktär utan bestämd yrkesinriktning”. Det är tydligt att universiteten tolkade en inskränkning av studenternas frihet och valfrihet vad gällde kurser och studietakt som en uppluckring av tidigare akademiska ideal.
Resonemangen är slående lika både de som utbildningsminister Mats Persson (L) yttrade i Svenska Dagbladet 9/4 och i striden av repliker som följt hans utspel. Det planlösa botaniserandet som studenter ägnar sig åt i dag ska få ett slut anser den liberale utbildningsministern och ställer den retoriska frågan: ”Är det rimligt att prioritera vad som uppfattas som hobbyliknande kurser i högskolan i ett läge när sjukvården och industrin skriker efter kompetens?”
Tja, om vi frågar ett lärosäte som framför allt tillhandahåller yrkesinriktade utbildningar, Karolinska institutet, så ger deras remissvar på 1968 års utbildningsutredning (som låg till grund för 1977 års högskolereform) ett svar: de framhöll att de studenterna ”som vill och vågar satsa på fria och okonventionella studiebanor och ämneskombinationer, bör beredas möjlighet till högre studier, även om dessa inte leder till annat än ökad personlig bildning och tillfredsställelse. Åtminstone i någon utsträckning bör vårt land ha råd med en sådan fri sektor”.
De politiska besluten gick dock emot de svenska lärosätena och det blev fasta studiegångar vid de filosofiska fakulteterna. Att den högre utbildningen i första hand ska tillgodose den svenska arbetsmarknaden stärktes ytterligare i och med 1977 års reform där detta också skrevs in i Högskolelagen. Efter detta har det svenska högskolesystemet reformerats ett flertal gånger men invändningarna mot framför allt den humanistiska utbildningen har fortfarande samma innehåll och argument.
De svenska beslutsfattarna i dag är fortfarande kvar i 1960-talet och tycks lika blinda inför den högre utbildningens mångfasetterade samhällsfunktioner och betydelser. Att inte kunna reflektera över detta utifrån ett historiskt perspektiv är en allvarlig brist hos svenska beslutsfattare.
Regeringen lovar nu alltså att ”minska floran av fristående kurser” och för den något historiskt insatta tycks debatten om den högre utbildningen fast i ett slags ”Måndag hela veckan” och man undrar om syftet är att helt enkelt trötta ut oss som vill belysa, problematisera och nyansera.