Vid Lucia fick en händelse stor spridning i både traditionella och sociala medier och Gävleborgs regionfullmäktiges ordförande och många andra fick sin beskärda del av medietid. Men det finns någon som blivit bortglömd och osynliggjord, vars röst inte fått höras. Vi är inte förvånade.
Att ställa in ett luciatåg för att det inte uppfyller det man själv ser som tradition kan anses maktfullkomligt, galet eller bara dumt. Kan man lite mer om svenskt Luciafirande vet man att det som ordföranden ser som en fin gammal svensk tradition startade i mitten av förra seklet, innan dess var det män som lussade. Då verkar hans agerande löjeväckande och okunnigt.
Under 2022 har föreningen Alla åldrars scen drivit projektet Transvoices med stöd från Postkodstiftelsen. Syftet är att lyfta transpersoners röster, då det ofta pratas om trans men sällan med transpersonerna själva. Det har hänt även i detta fall, något som bekräftar ett mönster vi stött på allt för ofta.
Klart att det är upprörande att en politiker kan gå in och stoppa en kulturell aktivitet, klart att det skrämmer att en människa har så mycket makt och att SD ogillar HBTQIA+-personer så mycket. Vi vet vilken oro det fanns i den gruppen redan innan regeringsskiftet och hur lavinartat den ökat. Det mest skrämmande med denna händelse och bevakningen kring den är dock att “offret” återigen osynliggörs, tystas och på ett sätt förnekas sin existens.
Transpersoner har det inte lätt i dagens värld, inte ens i vårt eget trygga land som alla tror ligger i framkant vad det gäller mänskliga rättigheter. Något vi visste innan projektet och blivit ännu mer medvetna om under årets arbete. Vi har fått in många historier från transpersoner, som speglar deras vardag. Historier om osynliggörande, förlöjligande, hot, hat och absurda väntetider i vården. Men också om eufori, om glädjen i att bli sedd och bekräftad som den en är.
En del av berättelserna är skrivna av människor som identifierar sig som icke-binära. Det är en grupp som far extra illa, då de inte passar in i samhällets snäva (och skeva) tvåkönsnorm. En grupp som dagligen ifrågasätts, förlöjligas och osynliggörs. I allt från att felkönas till att vara tvungen att fylla i något av två kön på blanketter.
Då ingen av oss definierar oss som icke-binära låter vi Hannes höras:
”Jag är en icke-binär transperson. Jag är varken man eller kvinna, utan jag är könsneutral. Mitt pronomen är den. Jag vet att när jag berättar det, så kommer jag att bemötas av mycket okunskap och fördomar. Många tror inte att jag existerar, inte som den jag är. Många tycker att jag är fel och vill inte acceptera mig för den jag är. De fortsätter att säga fel pronomen och köna mig som kvinna eller som man. Det gör så oerhört ont.”
Personen som var Lucia på Bollnäs folkhögskola identifierar sig, enligt andra, som ickebinär eller i alla fall inte som kvinna. Att vi inte hittat någon som pratat med Lucian i fråga gör att vi inte kan definiera hen, utan endast spekulera kring hens könsidentitet, precis som vi sett andra göra.
Varför tar sig andra rätten att definiera människor? Var är Lucians röst? Vill hen inte uttala sig så är det självklart hens val. Men är det någon som har frågat?
Vi kan inte veta hur Lucian mår, tänker eller känner kring allt detta, utan bara gissa eller spekulera. Att återigen bli osynliggjord, bortvald och få känna känslan av att inte passa in kan vara förödande. Hen platsar inte som Lucia enligt ordföranden, men då heller inte som stjärngosse om hen inte definierar sig som man. Vad ska hen då vara?
På förskolan finns det luciatåg med 15 lucior, diverse djur och en salig blandning av allt möjligt, var tar den kreativiteten och tillåtande attityden vägen sedan? Vem får plats i ett luciatåg? Om bara män kan vara stjärngossar och kvinnor lucior, var finns platsen för de som inte definierar sig som någotdera? Egentligen handlar det inte om vem som får vara Lucia utan mer om vem som definierar vem man är.
Den rätten måste alltid vara varje enskild persons.
Vi låter vår välformulerade deltagare Hannes avsluta denna artikel:
“Det har varit en lång resa och kamp och fortfarande måste jag kämpa varje dag för min rätt att existera som den jag är. Det tar på krafterna att alltid behöva vara beredd på att försvara och förklara min identitet. Att alltid känna att jag inte passar in någonstans. För samhället är inte uppbyggt för att vi som inte är män eller kvinnor också ska få plats att leva som dem vi är, utan att behöva kompromissa med oss själva. En dag hoppas jag att det kommer att förändras så att jag också får vara en självklar del av samhället och världen.”
Vi håller självklart med Hannes och kommer fortsätta jobba för detta. Vill ni höra transpersoners egna röster rekommenderar vi varmt collage-boken Transvoices. Citaten ovan kommer från den.