På onsdag väntar Europaparlamentet besök av Frankrikes president Emmanuel Macron för en debatt om Europas framtid.
Blickar man ut över Europa i dag så är det tydligt den klassiska höger- och vänsterskalan har spelat ut sin roll.
Nu står striden i stället mellan dem som förespråkar öppenhet, samarbete och gemenskap och de som står för främlingsfientlighet, isolering och höga murar.
Vi liberaler tror på en gemensam väg framåt, och när Tyskland nu efter månaders överläggningar har en regering på plats så ser möjligheterna för att förstärka och förmera detta fredsprojekt bättre ut än på länge. Mina förhoppningar på vad Macron tillsammans med förbundskanslier Angela Merkel kan åstadkomma i unionen är höga. Dessa två regeringschefer, vars länder utgör grundbultarna i unionen, har möjligheten att lyfta EU-samarbetet till nästa nivå. De har visioner om ett utvecklat och handlingskraftigt EU som hittar gränsöverskridande lösningar på våra gemensamma utmaningar, som den globala uppvärmningen, flyktingkrisen och den utbredda terrorismen.
Dessvärre finns det också krafter i Europa som vill åt motsatt håll.
Allra senast i parlamentsvalet i Ungern ser vi skarpa kontraster mot den politik om öppenhet och samarbete som Macron och Merkel förespråkar. Den ungerska premiärministern Viktor Orbán och hans auktoritära parti Fidesz gjorde en jordskredsseger efter att ha ägnat hela valrörelsen åt att späda på oro, smutskasta det europeiska projektet och förespråka stängda gränser. I mars såg vi hur de främlingsfientliga och antieuropeiska partierna Lega Nord och Femstjärnerörelsen gjorde stora vinster i Italien, och i december fick det EU-skeptiska partiet FPÖ ingå regeringskoalitionen i Österrike efter en stor valvinst.
Nu när den svenska valrörelsen närmar sig måste vi liberaler blicka ut över Europa, dra lärdom av andra länder och bestämma oss för vilka värden som vi ska låta leda oss av. Vad som har saknats i Ungern, Italien och Österrike och andra europeiska länder har varit starka, liberala och optimistiska motståndsrörelser som samlar människor från hela det politiska spektrumet.
Här måste vi liberaler låta oss inspireras av Macrons liberala rörelsepari En Marche.
Med En Marche visade han att det inte bara är undergångsprofeter i populistiska partier som har förmågan att engagera och entusiasmera medborgare. Marine Le Pens domedagsretorik och önskan om stängda gränser, nationalism och mindre EU fann sig besegrad av optimistiska budskap om EU, öppenhet, gränsöverskridande samarbete och liberala värderingar.
Knepet ligger i att visa att liberalism inte bara måste vara kalkylerande rationalism, utan även kan vara en rörelse som hämtar sin näring från social gemenskap, visioner och framtidsoptimism hos goda krafter från både höger och vänster. Det är så vi bygger broar mellan kulturer, generationer och samhällsgrupper. Frankrikes president har lyckats samla människor som tidigare aldrig har sysslat med politik, men som vill engagera sig för att vara en del av den rörelse som tror på en ljusare framtid.
Inför riksdagsvalet i september är det dags att föra den liberala rörelsen till Sverige.
Likt det franska politiska systemet handlar även det svenska systemet om att skapa starka majoriteter. Sverige har en gedigen erfarenhet av att bygga kompromisser och nu har vi all möjlighet att använda denna färdighet och dra lärdom av Macrons förmåga att entusiasmera med framtidsoptimistiska budskap.
Valet handlar inte bara om vilken riktning Sverige ska ta, utan vi har nu också chansen att rösta fram en regering som till skillnad från i dag tar större plats i EU:s Ministerråd. En sann proeuropeisk regering som både vill och vågar ta stafettpinnen i EU-samarbetet. Det är ingen självskriven lag att Tyskland och Frankrike ska ha ensamrätt på ledarrollen i EU. Sverige, som efter Brexit blir EU:s sjätte största ekonomi, har chansen att ansluta sig Merkels och Macrons team och ta täten för mer ett mer sammansvetsat och handlingskraftigt EU.
Ska Sverige följa i Ungern, Italien och Österrikes led, där vi går i meningslös opposition mot globaliseringen och öppenhet?
Eller ska vi välja samma väg som Frankrike, Nederländerna och Tyskland, där liberala värden om frihet, solidaritet i världen och gemensamma lösningar blivit ledord?
För Liberalerna är det självklart. Morgondagens utmaningar inte kan lösas av pessimister som vill vrida tillbaka tiden och motarbeta globalisering. Flyktingkrisen, terrorismen och klimathoten kräver gemensamma lösningar, och kommer att lösas av dem som värnar samarbete och solidaritet.