Att samhällen med stora inkomstskillnader har fler sociala problem är känt sedan länge, ändå diskuteras detta sällan i den offentliga debatten. Istället fokuserar politiker och debattörer på konsekvenserna av de ökande inkomstklyftorna i det svenska samhället och döljer därmed de verkliga orsakerna till problemen.
Dagen efter statsministeromröstningen presenterar Delegationen mot segregation (DELMOS) sin årsrapport där de visar att segregationen ökar kraftigt i Sverige sedan 1990. I anföranden inför statsministeromröstningen hävdar Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna i sju år har förstört landet, och att de nu ska få ytterligare ett år att fortsätta med det. I samma veva går Ulf Kristersson ut och proklamerar att invandringen har blivit en belastning. Den tydliga berättelse som förs fram är att det är invandringens fel att vi har kriminalitet, segregation och otrygghet.
Kvantitativa data och vetenskapligt underbyggda teoretiska förklaringsmodeller visar dock entydigt att denna verklighetsbeskrivning inte stämmer. DELMOS rapport slår istället fast att ”svensk forskning visar att den socioekonomiska segregationens utveckling i stor utsträckning kan förklaras av ökade inkomstskillnader”. Det är alltså inte invandringen och den påstådda oviljan till integration, utan det faktum att vi har sett ökad ojämlikhet mellan rik och fattig som är drivkraften till den ökade segregationen de senaste 30 åren.
Detta sammanfaller tydligt med det neoliberala projektet och en borgerlig politik som drivit igenom avregleringar av viktiga samhällsfunktioner. Det kalla krigets slut 1990 gjorde neoliberalismen till ensam herre på täppan och med den blev ”new public management” norm, med avregleringar av skola, vård och omsorg och andra viktiga samhällsbärande funktioner som post och transporter, för att nämna några. Idén med ”new public management” är att marknaden ska styra även staten, att skola, vård och omsorg ska skötas som företag och att konkurrens och valfrihet är effektivare och bättre för alla i slutänden.
Idén bygger på antagandet att vi har samma möjligheter att välja. Detta är dock inte sant, då vi alla föds med olika förutsättningar och påverkas av samhällets normer och attityder, något som alla med ett utländskt namn kan intyga. Ett annat viktigt antagande i neoliberalismen är att ökade inkomst- och välståndsskillnader är bra och eftersträvansvärda då de skapar incitament och drivkraft, vilket reflekteras i ordval som jobblinje och bidragsberoende. Detta alltså tvärtemot vad forskningen visar, att stora inkomstskillnader tvärtemot skapar dysfunktionella samhällen.
Så när Kristersson och Åkesson envist hävdar att det är invandringens fel (för i stort sett allt) så döljer de att det är just den ideologiska bas deras partier står på som är den egentliga orsaken. DELMOS visar i sin dessutom att segregationen faktiskt minskat något sedan Löfvéns regering tog över, även om de slår fast att det inte finns tillräckligt med data för att tala om ett trendbrott sedan 2012.
I boken Jämlikhetsanden (The Spirit Level) av Wilkinson och Pickett från 2008 lägger författarna fram både kvantitativa data samt teoretiska förklaringsmodeller för sambandet mellan inkomstskillnader och en rad samhällsproblem. Boken har blivit kritiserad och misstänkliggjord, vilket är förväntat då den utmanar det neoliberala synsättet, men bokens slutsatser är numera allmänt och vetenskapligt accepterade. DELMOS kartläggning av segregationen i Sverige kommer till samma slutsatser.
Varför får då inte denna evidens genomslag? Borde vi inte istället gemensamt verka för ett samhälle med mindre inkomstskillnader, baserat på det vetenskapliga underlaget? Detta då det dessutom visar sig att minskade inkomstskillnader är något som alla samhällsgrupper tjänar på, vare sig det gäller hälsa, utbildningsresultat, tillit eller trygghet. Ökad ekonomisk jämlikhet är däremot inte lika med ett kommunistiskt utraderande av individen, det innebär inte att konkurrens och fritt val avskaffas.
Minskade inkomstskillnader bidrar istället till att stärka individens valmöjligheter, vilket i sin tur bidrar till minskad kriminalitet och otrygghet genom ökad tillit i samhället. Att politiken inte är tydlig på detta område kan närmast liknas vid den förnekelse som länge varit fallet inom klimatområdet. Klimatförnekare har länge motsatt sig vetenskaplig evidens, och kanske är det dags att börja prata om neoliberala jämlikhetsförnekare som likt sina tidigare klimatditos försöker blanda bort korten och presentera alternativa förklaringsmodeller, likt Kristerssons och Åkessons enträgna fokus på invandringen.
Att ständigt skapa en syndabock i invandringen riskerar inte bara att skuldbelägga av samhället redan utsatta grupper, det omöjliggör också förmågan att ta tag i det grundläggande problemet med ökade inkomstklyftor. Vidare missar en politisk ideologi som förnekar betydelsen av dessa inkomstskillnader möjligheten att kapitalisera på den enorma resurs som Sverige har fått till skänks genom invandringen.