Frågan om Sveriges säkerhetspolitiska samarbete med USA och Nato har varit grunden för utredningen om kärnvapenförbud som lades fram 18 januari av ambassadör Lars-Erik Lundin. Sammanfattningsvis skriver han:
”Det kan förutses att ett tillträde till konventionen leder till att det nuvarande samarbetet med Nato och bilateralt med Natomedlemmar kommer att stagnera.” Och vidare ”Konsekvenserna för dessa samarbeten av ett tillträde kan förutses bli mycket negativa.” Hans slutsats blir att ”Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form”.
Utredaren anger inga skarpa säkerhetspolitiska eller juridiska skäl för slutsatsen. Några internationella avtal eller folkrättsliga avtal eller lagar finns inte som skulle hindra Sverige att skriva på.
Konventionen slår inledningsvis fast kärnan i förbudet, nämligen förbud för kärnvapenstaterna att inneha, använda och hota att använda kärnvapen. Vidare förbud för icke-kärnvapenstater att hjälpa, uppmuntra eller förmå kärnvapenstater att utföra vad som förbjudits i i konventionen.
En central fråga i utredningen är det så kallade paraplyförbudet. Nato har som en grundläggande doktrin att medlemsstaterna står under ett paraply av kärnvapen från USA, Storbritannien och Frankrike och att detta kan tjäna som avskräckning och i krig användas mot en angripare.
Sverige har inte ställt sig under Natos kärnvapenparaply. Inte heller finns i den svenska säkerhetspolitiken någon hänvisning till att vi i någon situation skulle åberopa Natos kärnvapenavskräckning eller insättande av kärnvapen från Nato till skydd för vårt land.
Utredaren medger också att Sverige inte ligger under kärnvapenparaplyet och att det inte finns planering för Sverige att åberopa kärnvapeninsats som skydd för oss.
Hans argument är snarast spekulationer om hur ett undertecknande skulle kunna påverka vår säkerhet och försvarssamarbeten och hänvisar till hot framförts av främst USA men också av Frankrike och Storbritannien om vi skriver på.
Det finns inget i konventionen som skulle förbjuda Sverige (om vi skriver under) att begära militärt stöd genom hänvisning till kollektivt självförsvar om vi blivit angripna. Förutsättningen är då att Sverige inte uttryckligen begär stöd i form av ett kärnvapenparaply eller genom direkt insättande av kärnvapen till vårt försvar.
Det är svårt att tänka sig en situation där Sverige ensamt skulle utsättas för militärt angrepp och där det i så fall skulle ligga i vårt intresse att utlösa ett kärnvapenkrig. Inte heller skulle det vara realistiskt att vi skulle förmå andra att i avskräckningssyfte hota angriparen med kärnvapen.
Om det i en kris- eller krigssituation kommer kärnvapen med i bilden, avgörs det av kärnvapenmakterna själva med eller utan en konvention om kärnvapenförbud.
Vad gäller värdlandsavtalet med Nato kommer det knappast att påverkas av ett undertecknande. Sverige har redan i dag uttryckligen förklarat att kärnvapen inte får föras in på svenskt territorium. Finland har formaliserat det ett steg ytterligare med en lag som förbjuder kärnvapen på finsk mark. Lagen har inte hindrat att Finland har ett värdlandsavtal med Nato och deltar i militärövningar med USA och Nato.
Sverige har som sagt rätt att om vi blir angripna åberopa hjälp genom kollektivt självförsvar. Den hjälpen skall ske på svenska villkor och har aldrig handlat om annat än hjälp i form av insatser med konventionella vapen, helt enkelt av det skälet att kärnvapen skulle medföra en total katastrof.
Utgångspunkten för utredaren har varit att Nato och USA av omsorg om Sverige gått med på värdlandsavtal, samarbete om vapenteknisk utveckling och samverkan i form av militära övningar. Om Sverige skriver under skulle Nato och USA misstro Sverige och se det som att vi inte längre är en pålitlig partner.
Den synen bygger på att Sverige på nåder fått förmåner från västmakterna som kan dras tillbaka om vi inte rättar in oss i ledet.
I själva verket är det snarare tvärtom. Visserligen är det också ett svenskt intresse att samarbeta om nya vapensystem och genom övningar om det sker på villkor som gynnar svenskt försvar. Men ytterst är det USA:s och Natos behov av Sverige som styr. Försvarsminister Peter Hultqvist kan därför lugnt skriva under konventionen.
Sverige kommer inte att förhindras att delta i vare sig övningar eller vapentekniskt samarbete med Väst. Vi kommer inte heller att förhindras åberopa hjälp genom kollektivt självförsvar om vi blir angripna.
Vi är för viktiga med vårt geostrategiska läge för att ignoreras av stormakterna.