Marcus är en av de unga som tagit sitt liv. För över 10 år sedan skrev han om sina tankar på Flashback. Då klev trollen in i tråden. De hetsade på för att han skulle ta sitt liv, och de fick som de ville. Han livesände slutet på sitt 21 åriga liv. Samtidigt satt påhejarna där och tittade framför sina skärmar. De som med sina tangenttryckningar gjort sitt för att putta honom över kanten.
Detta är en så sällsynt vidrig berättelse. Det värsta är att den är sann, och att den aldrig kan skrivas om. Men vad som kan skrivas om är lagen. Vad som fortfarande tecknas är framtiden.
Varje dag kämpar en stor del av befolkningen med ångest, oro, sorg och depressioner. Många barn går upp på morgonen och tittar sig själva i spegeln för att höra de inre demonerna viska att de är fula, odugliga och helst borde dö.
Motsatsorden till de som vi föräldrar tänker om våra barn. Den kontrasten är bland det mest smärtsamma en förälder kan tvingas utstå.
Nyligen fick vi höra berättelsen från en pappa till ett barn som försökt att ta sitt liv. Han beskrev den totala ångesten när dottern skulle ut och ta en kvällspromenad med hunden. Han visste att han inte kunde förbjuda henne att gå, han visste att han inte kunde kräva att få följa med. Sekunderna av väntan vid köksbordet kändes som timmar. Skulle hon komma tillbaka? Var det nu det skulle hända?
Varje år dör omkring 1 500 människor genom att de tar sitt eget liv. För att få en bild av problemets omfattning kan detta ställas mot att det varje år dör runt 300 personer i trafiken.
Vi har en plikt som samhälle att göra allt vi kan för att ingen medmänniska ska ta sitt liv. Vi måste ge stöd och hjälp till den som mår dåligt. Vi måste ge familjer verktyg att hantera psykisk ohälsa. Våra skolor måste arbeta kraftfullt mot mobbning. Detta har de som mår psykiskt dåligt rätt att kräva. Men det handlar även om hur vi agerar som medmänniskor när någon mår dåligt och balanserar på livets brant.
När personer önskar livet av medmänniskor och hejar på självmord slår de mot samhällets gemensamma ansträngningar att motverka självmord. Men framförallt slår det mot de som redan har det tuffast i vårt samhälle. Vi måste dra en röd linje mot detta. Den som hetsar eller uppmanar någon annan att ta sitt liv ska straffas för sin handling. Ingen har den rätten, att med ord ta sig makten över någons annans liv och rätt att existera.
Det finns ingen officiell statistik kring förekomsten av uppmaning till självmord. Den information som finns består av iakttagelser som återgetts av bland annat yrkesverksamma inom till exempel polisen och intresseorganisationer. Men vi vet att det förekommer, och att det finns ett stort mörkertal. Det räcker för oss.
I dag röstar vi därför för en ny straffbestämmelse med två nya brott, uppmaning till självmord och oaktsam uppmaning till självmord. Straffet för uppmaning till självmord föreslås vara fängelse i upp till två år, och för oaktsam uppmaning till självmord, böter eller fängelse upp till sex månader.
Vi är stolta över att vi i sådana här frågor kan gå samman över blockgränserna och stå upp för de med psykisk ohälsa. Att vi gemensamt kan säga att den som uppmanar en medmänniska att begå självmord inte bara är en mobbare av värsta sort, utan även en brottsling som ska straffas för sin handling.
Från och med den 1 maj kommer vi alla, om allt går vägen i kammaren idag, kunna polisanmäla uppmaningar till självmord. Det blir ett sätt att säga ifrån, bry oss om och ge en hjälpande hand. Men långt ifrån det enda.