EU står just nu inför ett av våra viktigaste projekt någonsin: att säkerställa att unionen är klimatneutral senast 2050. Det är, till skillnad från vad klimatskeptiker gärna hävdar, inte en börda utan en fantastisk möjlighet. Rätt genomförd kan den gröna omställningen bidra till jobb och tillväxt – det visar inte minst flera framgångsrika företag i Sverige som verkligen tagit på sig ledartröjan globalt.
Vi har flera exempel på svenska kommuner och regioner som nu blomstrar ekonomiskt tack vare att företag satsar på hållbart och nytt. Det är exempel som andra länder måste lära av. Nu måste det nämligen bli ett slut på ordningen där Sverige gör väldigt mycket, medan andra inte gör någonting alls. Som ansvarig förhandlare för EU:s nya nationella klimatmål kommer min viktigaste princip vara att det måste bli ett slut på räkmackan för länder som inte vill ta sitt ansvar i klimatarbetet. För så ser det faktiskt ut i dag, vilket varken är moraliskt eller klimatmässigt hållbart.
När EU 2021 antog sin klimatlag fastslogs två saker: EU ska minska utsläppen med 55 procent till 2030 och unionen ska bli klimatneutral senast 2050. En av de viktigaste delarna i detta är den så kallade ansvarsfördelningen mellan medlemsländerna, som helt enkelt reglerar hur mycket varje land ska minska sina utsläpp med från bland annat jordbruk, vägtransporter, byggnader och avfall till 2030. Totalt handlar det om ungefär 60 procent av EU:s totala utsläpp, så det är väldigt viktigt att det blir rätt och att alla faktiskt tar sitt ansvar.
Så är det inte i dagsläget. Det stora utsläpparlandet Polen behöver till exempel under rådande regelverk bara minska sina utsläpp med sju procent till 2030. Detsamma gäller för Ungern. Bulgarien behöver inte minska sina utsläpp alls och Rumänien behöver bara minska med två procent. Detta samtidigt som Sveriges och Luxemburgs motsvarande minskningsmål är 40 procent. Det är rimligt att rikare länder som kommit längre tar en större del av ansvaret, men att helt friskriva vissa är direkt fel.
Det är därför glädjande att det nu ser ut att bli slut på utsläpparländernas räkmacka. När jag i egenskap av Europaparlamentets huvudförhandlare lade fram mitt förslag var jag tydlig: alla måste vara med och bidra. Min ambition är att inget land ska komma undan och att många länder behöver minska sina utsläpp mer och snabbare. Ambitionen för Sverige höjs också, men jag är övertygad om att det är någonting som är möjligt och har folkligt stöd.
Den kanske viktigaste, och känsligaste, delen av förslaget är en så kallad “klimatböter”, där länder som inte klarar sina mål helt enkelt får betala en straffavgift. De flesta svenskar skulle nog hålla med om att regler är till för att följas och att om någon bryter mot regler borde det få konsekvenser.
Det är emellertid inte lika självklart i andra länder och förslaget har fått omfattande kritik, framför allt från politiker i länder som släpper ut mycket och som inte är intresserade av att minska sitt fossilberoende. Det motståndet visar inte minst på behovet av att EU faktiskt ökar ambitionen.
Två personer har inte sprungit varsitt maraton om en springer två stycken medan en annan inte springer alls. EU:s gemensamma klimatmål är just gemensamma, inte ett arbete som ett fåtal kan göra åt alla. Det är därför avgörande för vårt klimatarbete att vi nu rättar till den tidigare ordningen, där alltför många har kunnat åka räkmacka.