Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. Så står det i 1 kap. 4 § häkteslagen. Stadgandet tydliggör den humanistiska strävan som länge präglat den svenska rättsstaten. I dag kommer vi tyvärr allt längre ifrån detta i takt med att situationen för häktade förvärras. Särskilt genom den ökade platsbristen och de allt mer omfattande administrativa hindren som präglar häktena.
Att vara häktad är en stor påfrestning. Staten förfogar över hela ditt liv. De enda egentliga rättigheter du har är att tala med din försvarare och att gå på promenad en timme om dagen. Eller promenad, de får gå fram och tillbaka på några kvadratmeter omgärdade av grå betongmurar så höga att solen aldrig når över dem. Situationen är tuff även för den mest luttrade och det är inte konstigt att de orimligt hårda förhållandena ökar riskerna för självskadebeteenden och psykisk ohälsa.
När staten berövar någon friheten har den ett ansvar att motverka de negativa effekterna av isoleringen. Även om häktning ibland är behövligt så gynnar det ingen att förhållandena är svåra. Det skadar den häktade, personalen och brottsutredningen. I förlängningen är förhållandena på häkten och anstalt ett hot mot hela samhällsutvecklingen. För någon gång är det tänkt att de intagna ska komma ut.
Det allra viktigaste är möjligheten till kontakt med andra. Vi människor är sociala varelser och att leva i isolering kan orsaka ångest, stress och onödigt lidande. Tyvärr har platsbristen på landets häkten hanterats genom att göra om gemensamhetsavdelningar, där intagna utan restriktioner kan tillbringa dagarna tillsammans, till restriktionsavdelningar. Den ökade beläggningen innebär också att personalen inte hinner med. Det går ut över den häktade som mister möjligheten att ta emot besök, prata i telefon med anhöriga och få samsittning med andra.
Även annat som vi i vardagen tar för givet är kraftigt begränsat i den häktades värld. En sådan vardaglig sak som att röka eller att klippa naglarna är omgärdat av stora svårigheter. Inte minst sedan Kriminalvården fråntog de intagna möjligheten att handla för egna pengar, i kombination med häktets överpriser, är livet onödigt påfrestande. En häktad får handla för max 100 kronor per vecka. För de pengarna kan de handla exempelvis ett frimärke för 13 kronor, en tv-tablå för 15 kronor eller balsam för 50 kronor. Inget av detta får de alltså, utan de måste köpa. Och behöver du köpa ett paket cigaretter, som kostar 63 kronor, kan du alltså aldrig köpa balsam eftersom det blir mer än 100 kronor.
Vissa skulle påstå att den häktade får skylla sig själv. Denna har ju själv satt sig i den situationen. Då kan påminnas om att kraven för häktning är låga i Sverige och att långt ifrån alla som häktas sedermera döms. I sammanhanget är det dock irrelevant. Även den som är skyldig till brott har rätt att behandlas humant och med värdighet.
Lagstiftaren och Regeringen bör allvarligt fundera över vad syftet med straffprocessen är. Är det tänkt, så som Kriminalvårdens motto lyder, att personer ska komma ”bättre ut”? För om det är så finns all anledning att ta fram en plan för hur den svenska rättsstaten ska hitta tillbaka till sin strävan efter humanitet och värdighet. Allt detta ställs på sin spets med den senaste tidens straffskärpningar. Och därför är ett första steg att tillföra häktena mer resurser, slopa de administrativa hindren, och låta de intagna få använda sina egna pengar.